Känslan kom igen. "Poff". Från ingenstans känner jag mig ensam, jag börjar skaka, tårarna börjar rinna, kroppen gör ont..hjärtat gör ont och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag saknar dig något otroligt. Vill bara ha dig bredvid mig i soffan eller fåtöljen, snarkandes och nära. Lägga mig ner och använda dig som kudde samtidigt som jag klappar dig bakom öronen, där du hade löjligt mjuk päls, och frågar dig om råd. Ta med dig ut på en promenad och skratta åt dina knäppheter, bli arg på dig för dina dumheter och njuta av att veta att du alltid är nära- oavsett vad som händer.

 

Du var krävande. Men jag har vant mig vid att alltid ha dig nära. Och nu när du inte längre är det...svårt.

 

Skrev ett otroligt långt inlägg om allt jag kände. Om den ensamvargen jag är, om W, om hur jag svor över er (omvärlden) igår, om mållöshet och om hur jag bara är en människa.

 

Blogg.se raderade allt.

 

Sammanfattning: Jag är avundsjuk på människor med ett framåtdriv, som inte backar för någon. Jag har till stor del kommit över min rädsla för människor, men har en lång väg kvar. Jag föredrar att prata med djur framför människor. Jag har inte stort socialt behov, för mig räcker det med ett "Hej" och sedan stå & träna hund bredvid varandra. Men ibland behöver man en flaska vin med en underbar vän/vänner.

 

Jag känner en otrolig saknad, skuld och hjälplöshet sedan/mot W. Igår tog jag ut det på omvärlden, jag svor ut mitt hat mot er alla. Orättvist och hemskt kanske man kan se det som. Jag tänker inte ge mig skuldkänslor för det. Det var bara för någon sekund så jag kunde slänga av mig den tunga ryggsäcken med alla onda känslor och andas. Jag vet att det inte är omvärldens fel, det är mitt och ingens. Och enbart jag kan hjälpa mig själv. Det är bara svårt när omvärlden tycker annorlunda: när jag behöver något att se fram emot, något nytt men omvärlden vill ha nu. När jag vill lägga mina egna krav på mig och mitt liv, men omvärlden lägger krav. När jag bara vill vara tyst men inte ensam, men när omvärlden ger mig vrål eller ensamhet. Då är det svårt. Och alla mina mål är som bortblåsta efter W. Tog han med sig dem? Eller har jag bara tappat min väg? Mina mål har alltid varit så klara, och sett likadana ut i många år. Jag har alltid haft det klart för mig. Hur fortsätter man utan mål? Varför försvinner de? Vart hittar man dem, eller nya?

 

Och förlåt, men jag är bara en människa. Taffat, osäker, hemsk, knasig och full av skuld. Mot er alla.

hundägare? Det är frågan.

 

Vissa stunder ser jag någorlunda klart och tänker: "Självklart ska jag ha en till hund. Jag älskar allt med hund, och hur skulle ett liv utan se ut?". Men det blir fler och fler av de där stunderna där jag saknar dig så mycket och allt gör så ont att jag inte kan tänka mig att skaffa en till hund, någonsin. Det känns som om jag sjunker under jorden och bara vill bort, bara slicka mina sår. Då påminner jag mig om att jag inte har någon rätt att tycka synd om mig själv, för det är inte jag som är död.

Men allt gör ont, för ont, varje sekund av varje dag. Tårarna bränner hela tiden, men det är bara i de stunderna som jag sjunker under jorden som jag tillåter de att komma fram. Då jag inte klarar att hålla igen.

Kommer det bli värre?

 

Jag har det i baktanken, för jag vill inte att det ska bli jag. Och med det i baktanken tror jag inte att det blir jag.

 

 

Du kommer aldrig mer tillbaks.

 

 

Det finns ingen regelbok för sånt här. Bara önskar att jag slapp höra "Sluta tänk på honom", "Det kommer fler", "Det är sådant som händer" och "Vänj dig. Det kommer hända igen, det är så när man håller på med hundar". Den dagen jag vänjer mig vid att avliva hundar i alldeles för tidig ålder, den dagen jag kan acceptera att vi alla ska dö, den dagen jag ser mina hundar som en i mängden, och den dagen jag slutar sakna. Den dagen har jag tappar livslusten, den dagen har jag blivit en robot.

 

 

 

inatt.

Du var död. Jag var hemskt ledsen. Alla andra festade, var glada och sa "det blir bra". Du hade varit död ett tag. De hade hittat ett sätt att rädda dig från dina problem, men osäkert om det skulle få dig att leva.

När jag vaknade hoppades jag att du skulle finnas bredvid mig, vid min sida. Att det hela bara var en dröm.

 

Valpbilder på W ifrån en lycklig tid <3

Saknad.