Vill lita, vill lita, vill lita, vill lita, vill lita, vill lita, vill lita, vill lita.

Lita, lita, lita, lita.....*fortsätter i evigheter*

Tänk om jag kunde sätta dessa känslor i ord, ord som inte låter tönt. Tänk om jag vågade det:S

Tänk om jag slutade tänka så mkt xD

Haft en underbar dag:D
Vart hittade jag modet att våga? Det är en bra fråga som jag ställt mig själv många gånger under dagen, men jag vågade..och jag segrade?:)

Min, min, min, min!

Trots pojkets kassa självförtroende så är han sötast, vackrast, roligast, finast, bästast. End. Han är underbar! Och hur fan kan han vilja ha mig?

Men jag skiter i hur och varför han vill ha mig..jag skiter i om han ens vill ha mig. För han har mig och allt jag vill är att ha han tillbaks. Och jag vet att just nu har jag det.

Vem bryr sig om vad morgondagen ger för bekymmer. Carpe diem.

Sötaste pojk^^
Vet inte ens vad jag ska skriva, satt lösenordsskydd på bloggen. Mycket bra men hur skriver man för sig själv?

Var ute med mina flickor igår(Julia, Mimmi, Natta):D Trevligare kan man inte ha!:) Träffa söt pojk. Han var alldeles sötfull, vinglig och illamående:) Mobbare där!;)

Bestämde mig korkat nog för att inte röka idag. Och det har gått bra men nu sätter röksuget in. Håller på att kasta en hund i väggen snart eller ngt xD Men ska inte röka! Ska kunna leva på 4 cigg denna helg så jag kanske kan ta mig till Kalmar och träffa söt pojk!:)

Känner mig som 12 år igen^^ Underbart!:

Jag är en besvikelse.

Inte bara för mig utan för alla i min omgivning. Varför kan/kunde jag bara inte försökt att vara lite bättre?
Hatar ångest..hatar tårarna...hatar hålet.

Eftersom jag har varit väldigt inaktiv den senaste tiden så är det väl ändå ingen som läser min blogg längre? Bra.
Nu ska jag ta o skriva av mig om mitt patetiska löjliga liv, jag kunde ju egentligen bara fundera över alla som svälter, inte har några ben eller ligger på dödsbädden men(ursäkta för att jag skriver detta) ibland är jag lite avundsjuk på dem.

Studenten är snart här, mina betyg suger och jag orkar inte göra något åt dem. Jag har fortfarande ingen studentklänning, orkar inte leta upp någon och vägrar ta emot pengar av mamma för att köpa en. Jag vet för den delen inte vad jag ska göra efter studenten. Alla min mål och planer raseras, särskilt nu när ingen på denna planet verkar tycka att det är en bra idé att öppna hunddagis/pensionat. Men det är samma personer som tyckte(tvingade) mig att gå hund, tyckte att det är för dyrt att plugga vidare och inte tycker att jag ska flytta eftersom det är "farligt". Så vad tycker de att jag ska göra? Bo hemma och leva på socialen! Vilket liv. psst.
Inte nog med det så har jag har tappat allt mod och vågar inte längre söka några jobb, flytta eller ta vara på mig själv. Varför skulle jag när ingen anser att jag behöver det? Snacka om att trycka ner självförtroendet och självsäkerheten!
Jag skulle ju bara kunna bo kvar hemma och leva ett bra liv med mina hundar(förutom att jag inte får någon mer hund än Lax då), åka runt på en massa tävlingar och leva på klubben men ett problem: Jag har inga pengar!
Känns som om jag har glömt bort att leva. Vart har de senaste åren tagit vägen? Har jag ägnat mitt liv så mycket åt min hund, de få vänner jag har och att sitta framför datorn att jag glömt bort allt det runt omkring? Har jag glömt bort vem jag är, mina planer..har jag glömt bort hur man har roligt? Allt detta har fått mig att fundera över huruvida jag verkligen älskar hundar och hundsporten eller om jag bara sysslar och håller fast vid den så hårt för att jag hittat något jag kan bli bra på. Hur bra låter det på en skala 1-10?!
Mitt liv är upp och ner, allt folk jag trodde skulle stötta mig skiter i mig och försöker som vanligt styra mitt liv utan att säga vad de tycker. De kör bara över en. Jag är räddare, ensammare, mer hatisk, kritisk och pessimistiskare än någonsin! Just nu går varje minut förbi utan att jag har några tankar, mål eller känslor. Oftast känner jag mig bara tom och oerhört sårad. Men för den risken att det kanske finns någon stackare där ute som läser detta så tänker jag inte gå något djupare in på vad som händer i mitt liv.

Det är ingenting emot andras liv men varför gör det då så fruktansvärt ont?