Idag får jag nämligen svaret.

Svaret på framtiden. Svaret på om det fortsätter vara du och jag. Svaret på om jag hädanefter kommer vara tvungen att leva luspank. Svaret på hur du mår.

Aldrig har jag nog varit så nervös att jag nästan spyr, det är jag nu.

Sur, elak, dum, ledsen, störd, överkänslig. Kalla mig vad ni vill, men nu vet ni varför. Skiter faktiskt fullständigt i mitt hår, just nu, tills jag vet svaret. Snälla ring någon gång så jag kan fortsätta med mitt liv!

Vill inte förlora dig, vill inte att du ska lida, vill inte att jag ska lida.

Vi sprang omkring med hundarna, åt pizza, miljötränade, åt cheezballz och drack vin i hennes lägenhet. Kvällen var kaos. Lördagen blev hundträning och mys.

Det värsta är när man inser vad som gör att man beter sig och är som man är. Jag sitter helspänd och bara väntar på skäll, gnäll och förnedring. Fy fan vad skönt det var att vara hos Ida- jag fick chansen att bara var jag, helt utan krav. Det har inte hänt på många månader...inte sedan flytten. Vart jag än åker eller till vem jag än kommer så finns krav, och även om inte kraven finns så kommer man ändå vara syndabocken. Önskar att jag slapp det för det förstör så mycket runt mig själv och mitt liv, önskar jag kunde fixa detta.

<3

Jag steg uppför med skjutna vingar genom glass-slott i aprilskyar
och fjädergrottor överallt, har sett de bästa moln.
Men nu skymmer de solen, de regnar och snöar på varenda en
och allt jag borde ha gjort men moln kom ivägen.

Jag har sett på moln från båda sidor nu,
från in och ut och ändå ser jag nu bara molnillusioner
och nu minns jag har aldrig förstått mig på moln, inte det minsta.

Kom sommarnätter under stjärnor kom, med ensamheter dagen om
och om du behöver den finns aldrig gryningen har sett hur kärlek vunnit.
Försvunnit och förlorat, och du lämnar de skrattande när du gått
och om du brydde dig säg inte till nån ge inte bort dig själv.

Jag har sett kärlek från båda sidor nu,
från och ge och ta och ändå ser jag bara kärleksillusioner
och nu minns jag jag förstår inte kärlek, inte det minsta.

Och jag skulle ha ringt dig ikväll men handen fastnade framför mig,
och jag skulle sagt; "jag älskar dig" men stolthet kom i vägen.
Och du eller jag vem är konstigast, är det bara jag som förändrats
ja nåt är borta men nåt hittas, varje dag.

Jag har sett livet från båda sidor nu,
från upp och ner och ändå ser jag bara livsillusioner
och nu minns jag jag förstår inte livet, inte det minsta.

Har sett allt från båda sidor nu,
från in och ut och ändå ser jag nu bara illusioner.

Vi vet nog alla svaret: försumning.

Jag känner inte längre den där glädjen av utmaningar, jag vill bara ha det jag känner till och vet om- det som är säkert.

Hur fan ska jag kunna älska om jag inte kan älska mig själv?