Är så sjukt nere just nu. Orken är försvunnen.

 

Sambon är bortrest och jag har ägnat veckan åt plugg. Börjat plugga 8-9 på morgonen och hållt på till 18-20 på kvällen. De enda pauser jag tagit är för ett kort träningspass (30 min) och två korta promenader (i mån+tis blev det cirka 1 h promenad+ en kiss). Jag har sett till att alla måltider varit klara för att bara ta fram och äta vid behov.

 

Mitt pluggande har alltså varit grymt.

 

Och det var det förra veckan med. Förra veckan hann jag med att läsa ut kurslitteraturen i B&I (fattade nada..), göra 3/8 av Biologi B (den största uppgiften) och fixa introduktionen till Klimat i förändring.

Denna veckan har jag försökt förstå mig på uppgiften i B&I (& typ lyckats) genom mängder av artiklar och praktiskt, och gjort ytterligare 1/8 av Biologi B. Allt detta för att ligga före och slippa stressen.

 

Vad ser jag när jag kommer in på B&I moodle-sida? Inlämningen var i måndags! Jag trodde vi hade en månad på oss att skriva uppgiften, inte 2 veckor! Inser att mina kurskamrater skrivit väldigt kort och enkelt, mer eller mindre "ja eller nej"... jag sitter med två sidor noggrann och avancerad text om hur, varför och var. SKIT! Bara göra om & skicka in fort som attan. Nu ligger jag def. efter... Om de bara kunnat skriva ut inlämningsdatumet på moodle.

 

Så trött på skolan. Vill ha ett jobb. Söker som attan. Jag orkar inte med allt pluggande & stressande längre. Ständig huvudvärk, ständigt trött, ständigt grinig. Det är inte värt det, jag vill ju inte ens jobba som bibliotekarie..det är bara min livlina!

 

Inte blir det bättre av att Lucky ska vila i VECKOR. Jag som hatar att lämna hundar ensamma ska därmed bara ta långpromenader med Tink och låta Lucky ligga ensam hemma, usch...

Vaknade upp med denna i tanken idag. Och det fungerar!

Vi behöver alla något som motiverar oss ibland, och för mig fungerar det inte med löften om en chokladbit eller en utekväll med vänner. Jag behöver något som pushar mig till att vara den bästa jag kan vara. Detta var dagens motivation som fått mig att lägga hundarna i varsin bädd för vilodag med fokus på inkallning och gå fint vid sidan-träning, så att jag kunde fokusera på att plugga (vilket jag inte gjort på 3 dagar). Uppgiften är nu klar & inlämnad, jag har där med resten av dagen och helgen fri. Känns bra!

 

Nu ska jag betala räkningar med pengar jag inte har (jävla CSN!!), slänga ut hundarna igen & sen träna- ska nog ta i ordentligt med båda styrka, hopprep & yoga :D

Sakta men säkert tar jag mig upp, det är en lång väg kvar men jag var tvungen att inse att W inte kommer tillbaka och att lägga all skuld på mig själv inte hjälper honom eller någon annan, det är bara orättvist. Jag får tycka synd om mig själv, det är okej! Jag får sakna och sörja honom. Och jag måste fortsätta jobba på att lägga undan skulden, för jag kommer aldrig få något svar på mina frågor och då finns det ingen anledning att älta det.

Sakta tar jag tillbaka mitt liv. Och jag börjar se all negativiteten runt mig. Folk med åsikter jag inte bett om!

 

För några dagar sedan läste jag i Mia Törnbloms bok om Självkänsla att "..att vara ärlig och att alltid säga sin åsikt är inte nödvändigtvis samma sak..de blandar ihop sin åsikt, vad de tycker och tänker, med sanningen och ser sig tvungna att meddela människorna runt omkring sig vad de tycker lite för ofta och utan att de blivit tillfrågade.". Om jag vill höra någons åsikt frågar jag om den (om vi inte är inne i ex. en diskussion där åsikter ska tas upp dvs.), jag behöver inte vänner och familj som "tittar ner". Några exempel på negativitet:

 

Ja, jag har valt Dvärgpinscher som nästa hund. Och jag har känslan av att det kommer bli fler i framtiden. "Folk" som inte vet något om pinnar tycks tro (veta!) att det är en liten skithund som bara vill ligga på soffan. Det är en åsikt, inte sanningen.

 

Jag är "mager" (nej! vältränad!) och det måste (!) tydligen bero på att jag inte äter. Allvarligt? Det är en åsikt, inte sanningen.

Vill du ha sanningen? Gårdagens matrason:

Morgon: Två fullkornsbröd med jordnötssmör och en banan

FM-mål: Ett äpple

Lunch: En stor skål flingor med mjölk

EM-mål: Några pepparkakor

Middag: Två veg-fileer, några morötter, vitlökssås & några stycken kroketter (inget fan av potatis)

Kvällsmål: Chokladhavregrynsgröt, B&J glass & en clementine.

 

Betydligt mer än vad du åt igår? I rest my case.

Här kommer ingen "sanningen" utan en liten tankegång om förhållanden. När man är liten får man lära sig, främst av filmer, att det perfekta förhållandet är perfekt- inga bråk, inga skilda åsikter, aldrig skilsmässa osv. Det är inte ens en åsikt, det är ren och skär osanning. De barn som idag är vuxna och fortfarande tror på perfekta förhållanden kommer med stor säkerhet få sig en rejäl käftsmäll. Varför? Jo, här kommer min åsikt, för att de antingen har föräldrar som stöttat (kanske rent av trott på) det som visades på filmerna, aldrig visat sin sårbarhet i förhållandet för barnen (ex. aldrig bråkat framför barnen) eller som har samma mål & drömmar i livet och deras drömmar/mål har aldrig kolliderat (men hur stor är risken att de är exakt samma person?). De två första alternativen är väl inget att gå vidare på, jag tror ni förstår tankegången, men den sista... Tänk dig en person, som vi kan kalla Erik, med vanliga drömmar & mål i livet som ex. få ett bra jobb, hitta en kvinna som han älskar, skaffa hus och skaffa 2-3 barn. Inget ovanligt? Tänk dig då att Erik hittar Agda som har exakt samma mål & drömmar. Kommer detta förhållanden ha några större problem? Nja. Visst kommer det bli bråk, tajffs, det kommer kollideras och det kommer finnas svåra perioder som i alla förhållanden..men tänk om Agda har ett mål till med sitt liv: hon älskar hästar och har en egen häst vid namn Putte, som kräver en del omvårdnad i form av ryktning, mockning, intag från hagen och ridning. Putte kostar också en del pengar. Erik kunde inte bry som mindre om hästar, även om han i början av förhållandet faktiskt följde med till stallet några gånger. Hur ser deras liv ut nu? Kommer det blir fler bråk, jobbiga perioder och kollisioner? Absolut skulle jag vilja säga! Det kommer bråkas om hur mycket Putte kostar, hur mycket tid Putte tar etc etc. Tänk dig då om det bara är Erik som vill ha hus, barn & fredagsmys medan Agda vill ha en lägenhet i staden, Putte uppstallad i ett fint stall och gå ut med vänninorna varje fredag. Jag tror ni förstår vart jag vill komma. Desto liknande drömmar & mål 2 personer har med sina liv, desto "lättare" kommer deras förhållande att vara (min åsikt!). Det betyder dock inte att vissa förhållanden är dömda, det handlar om att ge & ta.

 

 

Hade en dålig hårdag igår och kom hem med en flaska hårfärgning från shoppingen, i brunt. Någon mellanbrunt antar jag. Jag kände mig splittrad och bestämde mig för att sova på det.

 

Idag har jag ingen bra hårdag, men behöver förändring- om så en liten.

 

Hela mitt liv har jag fått höra att man inte kan få allt, att man ska tänka på andra och i stort sett att inte ha mer än du behöver. Jag tog dock orden fel och lärde mig att alla andra går före mig själv. När världen bitit mig i rumpan och allt känts så orättvist- när vännerna har bra jobb, och framgångar, och underbar familj, och gudvetvad så har jag bitit ihop. Jag har kämpat hårdare. Och när världen slår emot mig igen så har jag gråtit, bitit ihop och kämpat lite till. Jag har slagits ner och vandrat upp. Jag har tänkt "Så länge jag har Lucky..". Men nu är jag trött på det! Jag kan visst få allt, det enda som står i vägen är ett ynka 'Nej'. Jag KAN få allt, och jag FÖRTJÄNAR allt. Jag förtjänar respekt.

 

Från och med idag ska jag börja sätta ner foten och säga 'Nej'.

Är just nu i stort behov av någon som lyssnar & förstår, som inte är självisk & dömer, någon som kan komma med idéer och som stöttar mina. En vän.
Jag står nämligen still. Helt still. Plugget är ett helvete och jag orkar mig inte riktigt igenom- vilket gör att jag ligger efter, även om jag försöker. Helt oförstående. Behöver något att lätta på trycket med- träningen gör det inte på samma sätt längre, det har blivit för lätt, och tyvärr kan jag inte lägga 2 timmar per dag på träning (eller rättare sagt: vill inte, jag skulle försvinna). Och hund blir det inte mycket av längre. Med enbart en hund, som mer eller mindre redan är "färdig"- allt vi gör är att leka och förbättra oss, och som på det tycks vara ständigt sjuk. Inte mycket hund där inte..
Det är första gången under dessa 2 år i plugget som det känns såhär. Visst har det varit jobbigt innan men det har varit i samband med tentor och kursavslut, inte mitt i en termin som egentligen är rätt lugn. Jag tvivlar starkt på att jag gjorde rätt val. Och jag kommer försöka komma in på en kurs i biologi b till våren, för att till hösten läsa upp matten. Så att jag har valet att utbilda om mig i framtiden..
Tillbaks till ämnet: Det är tufft, jag har ingen direkt hobby eller annat att lätta på trycket med. Bra pluggdagar? Det är dagar när man har em planerad med en hundvän på BK eller i skogen, de morgnarna är sjukt effektiva! När W var valp var även hans sen morgon/lunch sovstund en effektiv pluggtid.
Ibland vill man bara ta en helg och ägna dagarna åt hundträning (titta på en tävling och finna insp kanske?) och kvällarna åt tjejsnack framför ett glas vin, eller en utekväll med massa dans. Lätta på trycket som sagt, kan göras på så många vis...

 

Som vanligt blev allt bladdrigt och antagligen en aning fel. Det blir nog bra så. Ändå.

Sommaren -10 var nog den mest deprimerande sommaren jag varit med om, och ändå den bästa. Jag var kritisk och cynisk, gick på konstiga dieter- oftast levde jag på is varannan dag för att varannan leva i en bakisvärld av pizza, tycktes vara ständigt full (och ibland hög) och ständigt i skratt med min ständiga följeslagare: My, jag var även ständigt i tårar eller tjatandes om en D som var första (och hittills enda) killen som krossade mitt hjärta, jag slutade bry mig om vad andra tyckte och ägnade mer tid åt vad jag tyckte, jag fann ny underbar musik i genren svensk indiepop, Lucky gick som en klocka, vi lekte med Stoffet. Jag drömde, jag levde. Jag önskade inte, utan tog. Minnen! :D

 

Och nu kom lusten att leva mer tillbaks. Som varje dag var din sista. Att göra valen efter vilja och lust, inte efter måsten. Carpe diem, och Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad. Bara ett glas vin, en utgång, en filmkväll, en långpromenad i natten...Att strunta i det samhället ser som viktigt, och fokusera på vad som är viktigt för dig. Ett jobb, en utbildning, pengar- det är viktigt, men borde inte vara allt. Att leva via njutning, inte via pengar.

 

 

 

 

 

Känner mig skit på alla plan- magen har ont efter alldeles för mycket pizza & godis igår, lusten att träna (både mig & hund) är som bortblåst, skolan känns jobbig. Illamående och kluven.

 

Vet faktiskt inte.

Kaffe. Chokladbollshavregrynsgröt. Krångel mage. Snart iväg och hjälpa sambon städa ur lägenheten. En känsla av misslyckande. Förvirrande. Hårda ord. Tårar i natten. Arg. Lusten att förstöra.

Lusten att ta upp 'ifall att'-paketet. Det skulle kanske vara värt det utan belöning, men det var för belöningen jag gjorde det. Ingen belöning. Inga ord. Ingen antydan.

Ingen ork.

Misslyckande. Det är jag. Misslyckad. Och så lyckad. Men vem är jag? Vart är jag?

Vart hör jag hemma?

Förändringar. Livet. Stanna kvar. Alla går. Jag går. Stannar de bästa, eller de värsta?

Att veta. Vad jag vill. Vad du vill. Hur man gör rätt. Varför man gör fel. Hur man hittar.

Letar. Räddning. Nytt. Äventyr. Adrenalin. Endorfin. Hög-känsla. Ett rus. För att känna.

Känna. Sig själv. Dig. Er. Kärlek. Hat.

Hat. Eller kärlek.

Kärlek. Äkta eller falsk?

Falsk. Jag(?). Du? Livet?

Börja om från början.

Börja om på nytt?

 

Och jag sprang 1,5 mil igår. Jag blir aldrig nöjd.

 

 

Metallapport. Exempelvis från jami, men finns i de flesta djuraffärer.

Vittringspinnar. Exempelvis sådana här, går bra med egengjorda (cirka 10 cm långa) och de behöver inte vara exakt likadana.

Hundträningsbrallz*.

Filmerna Speed&Conditioning och Heeling. Finns här - under Training videos

Prenumeration på någon hundtidning (ex. Canis eller OmAgility).

Presentkort på Canis.se, Clean Run , Csigora eller annan rolig & annorlunda djur-/hundaffär.

 

Vovve!

 

 

Träning
Kläder: Leggings*.

Mobilskydd (ni vet att sätta fast på armen när man springer).

 

Övrigt
Parfym

Videokamera/kamera

 

 

 

 

Tänkte att det inte skulle komma ut, att jag skulle vänta tills de där tre kritiska veckorna skulle passerat. Men med en vecka bortrest pga av praktik (haft det super!) och en helg med flytt så har jag glömt bort det.

 

Hur som: Jag har nu varit rökfri i över en månad! :D

 

 

 

 

Visst saknar jag det ibland, men något sug har jag faktiskt inte. Det är enbart det sociala i det som jag saknar, och just att ha något att göra när man är uttråkad.

Men jag närmar mig alla mina personliga mål, snart är det dags att ta tag i resterande ;)

 

Agria har förstört min helg genom att inte avsluta Wans försäkring (trots att jag hört av mig ett antal gånger) utan jag får fortsätta sitta och betala de 250 kronorna varje månad, otroligt ledsen. Saknaden är enorm, och allt känns ovisst.

 

Jag vet faktiskt inte vad jag vill. Vill bara ligga på soffan & gråta, ut och springa, och träna en massa hund. Bara ägna tid med min Lax<3 Jag vill inte ha en massa 'måsten' och krav på mig just nu, det är jobbigt och jag känner att rötterna slits upp och jag drar mig ifrån. Ingenting är värt något. Trodde jag skulle klara av Wans död bra, och jag tog det bra i början. Nu tar den där tomheten inom mig, som han lämnade efter sig, över.

Som vanligt känns alla lösningar korkade, fega & helt fel i fel tidpunkt. Vissa måsten, som skolan, måste vara kvar. Vilket jag självklart fortsätter kämpa med. Just nu är det dock tungt med tenta, praktik, flytt, Luckys operation, detta med Agria, 3 inlämningsuppgifter och 2 diskussioner. Det bara känns som om jag drunknar och behöver en mer fridfull och tacksammare vardag. Med mer hund och mindre krav.

 

Och denna omgivningen, alla runt mig, får mig bara att minnas och tänka. Det gör ont.

Regn, huvudvärk, inflammationer, grått, tenta.

 

Två böcker fattas till tentan (lånade utav biblioteket och var tvungen att lämna tillbaks). Jag fattar inte tentafrågorna då hjärnan exploderar och är allmänt trög igen. Har en diskussionsfråga som måste skrivas, men jag vill inte. Har ett grupparbete som måste påbörjas, men det får jag ta någon annan vecka. Har möte på torsdag då jag ska lyckats förstått mig på uppgiften och kommit på frågeställningar, samt ha något smart/bra att säga dessa utbildade lärare. Och nästa vecka är det flytt & praktik.... Och hur ska jag ta mig till och från praktikplatsen? Ingen j-vla aning.

 

Åh, för mycket.

 

Och jag vill...mer! Som vanligt. Tänk förut var alla fåglarna i någon slags linje och mina mål var så nära, jag behövde inte ens arbete för det- det bara blev. Nu har de fåglarna skitit mig på näsan.

Mycket av min tid går just nu ut på att fundera på vad jag vill och hur jag ska få det. Varför skulle inte JAG klara av att få allt jag vill när andra gör det? Hittills har jag klarat av ALLT jag gett mig f-n på: Klarat av skolan, superbra betyg i alla hundämnen, hittills godkänd i alla högskolekurser, kämpat mig till ett hälsosammare liv, varit helt rökfri i nästan 3 veckor, slitit röven av mig för att få Lucky där han är idag (otilliten till människor, åksjukan, tävlingsmässigt, vardagslydnadsmässigt..) och blablabla. Ibland har det tyckts vara omöjligt, men jag har fixat det. Så varför skulle jag inte klara av att skaffa en till hund, utbilda mig till instruktör, hitta mig ett sommarjobb och skaffa mig något litet jobb (gärna hund-/djurrelaterat)? JAG KAN KLARA DET! *peppar mig själv*

 

Folk kanske undrar vad min besatthet vid hundar är? Ni hundmänniskor lyfter nog ett ögonbryn och tänker: "..Besatthet? Är vi inte alla?". Och jo, vi är väl det. Det är därför jag föredrar sällskapet utav andra hundfrälsta ;) Hund är mitt allt, jag har inget annat intresse. Jag tränar/springer, ja- men om jag kunde vara vältränad och må bra utan det hade jag skippat. Att träna är mer ett roligt tvång. Hund är mitt liv. Alla de vänner jag skaffat mig under de senaste 6 åren har i princip alla (99%?) med hund att göra. Antingen har vi träffats på skolan, under träning, under tävling, på ett forum, pga att vi har samma ras...till och med min sambo träffade jag via hund (bdb/denna blogg)! Hund är min väg till ett socialt liv.

Min sambo (och andra för den delen) kan ibland säga något om att jag lägger mycket pengar och tid på mina hundar (nu: min hund), men han glömmer bort att han lägger minst lika mycket pengar och tid på sin egna hobby. Tror människor glömmer bort det. De ser inte att alla timmar och alla tusentals kronor de lägger ner varenda månad på shopping, eller alla timmar och pengar de lägger på bio, alkohol, teknikprylar, bakning eller vad man nu har för hobby, de ser bara någon som lägger ner mer tid och pengar på en hund än vad den 'vanliga' människan gör.

Men jag har inget emot det. Jag är en människa som kan få ångest och må dåligt för allt: jag kan helt plötsligt komma att tänka på något litet som gjordes för evigheter sedan, eller igår, och må skit i timmar. Jag kan må dåligt över att jag för 8 år sedan sa något elakt till min mamma, jag kan må dåligt för att jag köpte de där byxorna för två år sedan som bara höll två användningar- att de bara kostade 200 kr spelar ingen roll, eller den gången jag tvingade min pappa att köpa godis mitt i veckan trots att jag visste att vi inte hade mycket pengar, eller så kan jag må dåligt för att jag fick en panikattack under en lektion den där gången för 5 år sedan...ja, det är sådant jag tänker på. Ofta. Vilket får mitt huvud att göra ont, kroppen att frysa, strupen att snörplas åt och ger ett tryck över mitt bröst. Hemska tankar. Men aldrig har hund gett mig de tankarna, jag har ALDRIG ångrat de pengarna och tiden jag lägger ner på hund. Det är vad som får mig flytande. Det är det som får mig att kämpa, klara skolan, försöka vara social osv. Hund får mig att må bra. Så enkelt är det nog. Hund får mig att må bra, that's why.

 

Och nu ska jag fortsätta kämpa med tentan för att kunna fortsätta hålla mig flytande med hund.

Älskar att vara rödhårig och det slutar ju alltid med att jag går tillbaks till det, men likadant är det ju med svart/brunt. Det kommer alltid tillbaks.

Har sagt att jag ska vara rödhårig under heeela sommaren, men lets face it: rött är inte lätt att hålla. Krävs minst en färgning i månaden för att få färgen att hålla, och det är under vintertiden. Hur blir det nu under sommaren där allt bleks? Visst att brunt bleks lika lätt, men det är lättare att få till en bra och jämn nyans. Och även om man inte får det så ser det ändå bra ut(enligt mig: till och med bättre!), ojämn rött hår däremot, yyyhuiii! Nej tack ;)

Rött vs brunt

(Lagom charmiga bilder, ja)

Att bli misslyckad.

Att bli sedd som elak och ond.

Att aldrig få bli.

Att inte lyckas.

Att du ni försvinner.

En första allra bästa vän.