Många människor hoppas på att en vacker dag få se en varg. Vissa gör det, andra inte. Men om du nu är ute och går, eller kör, och ser en vargliknande varelse..hur ska du då kunna veta att det verkligen var en varg och ingen hund?

 

Lätt säger du?

 

Eller, nej faktiskt inte. Yoga är min inre frid.
Hur stressad jag än, och hur mycket jag än har att göra så kan jag omöjligt må dåligt efter ett yoga-pass. Benen är underbart möra, kroppen känns som om den delvis sover och delvis är superpigg. Avslappnad och i balans. Känner varenda del av hela min kropp, känner hur alla organen jobbar. Hjärnan är tom på negativa och onödiga tankar, och skulle någon komma i närheten så slängs den bort utan att jag behöver fundera på det.

Man kanske skulle införa ett tvång på 10 minuter yoga om dagen ;)

Fick hem lite nytt förra veckan :)

 

Känslan kom igen. "Poff". Från ingenstans känner jag mig ensam, jag börjar skaka, tårarna börjar rinna, kroppen gör ont..hjärtat gör ont och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag saknar dig något otroligt. Vill bara ha dig bredvid mig i soffan eller fåtöljen, snarkandes och nära. Lägga mig ner och använda dig som kudde samtidigt som jag klappar dig bakom öronen, där du hade löjligt mjuk päls, och frågar dig om råd. Ta med dig ut på en promenad och skratta åt dina knäppheter, bli arg på dig för dina dumheter och njuta av att veta att du alltid är nära- oavsett vad som händer.

 

Du var krävande. Men jag har vant mig vid att alltid ha dig nära. Och nu när du inte längre är det...svårt.

 

Sakta men säkert tar jag mig upp, det är en lång väg kvar men jag var tvungen att inse att W inte kommer tillbaka och att lägga all skuld på mig själv inte hjälper honom eller någon annan, det är bara orättvist. Jag får tycka synd om mig själv, det är okej! Jag får sakna och sörja honom. Och jag måste fortsätta jobba på att lägga undan skulden, för jag kommer aldrig få något svar på mina frågor och då finns det ingen anledning att älta det.

Sakta tar jag tillbaka mitt liv. Och jag börjar se all negativiteten runt mig. Folk med åsikter jag inte bett om!

 

För några dagar sedan läste jag i Mia Törnbloms bok om Självkänsla att "..att vara ärlig och att alltid säga sin åsikt är inte nödvändigtvis samma sak..de blandar ihop sin åsikt, vad de tycker och tänker, med sanningen och ser sig tvungna att meddela människorna runt omkring sig vad de tycker lite för ofta och utan att de blivit tillfrågade.". Om jag vill höra någons åsikt frågar jag om den (om vi inte är inne i ex. en diskussion där åsikter ska tas upp dvs.), jag behöver inte vänner och familj som "tittar ner". Några exempel på negativitet:

 

Ja, jag har valt Dvärgpinscher som nästa hund. Och jag har känslan av att det kommer bli fler i framtiden. "Folk" som inte vet något om pinnar tycks tro (veta!) att det är en liten skithund som bara vill ligga på soffan. Det är en åsikt, inte sanningen.

 

Jag är "mager" (nej! vältränad!) och det måste (!) tydligen bero på att jag inte äter. Allvarligt? Det är en åsikt, inte sanningen.

Vill du ha sanningen? Gårdagens matrason:

Morgon: Två fullkornsbröd med jordnötssmör och en banan

FM-mål: Ett äpple

Lunch: En stor skål flingor med mjölk

EM-mål: Några pepparkakor

Middag: Två veg-fileer, några morötter, vitlökssås & några stycken kroketter (inget fan av potatis)

Kvällsmål: Chokladhavregrynsgröt, B&J glass & en clementine.

 

Betydligt mer än vad du åt igår? I rest my case.

Här kommer ingen "sanningen" utan en liten tankegång om förhållanden. När man är liten får man lära sig, främst av filmer, att det perfekta förhållandet är perfekt- inga bråk, inga skilda åsikter, aldrig skilsmässa osv. Det är inte ens en åsikt, det är ren och skär osanning. De barn som idag är vuxna och fortfarande tror på perfekta förhållanden kommer med stor säkerhet få sig en rejäl käftsmäll. Varför? Jo, här kommer min åsikt, för att de antingen har föräldrar som stöttat (kanske rent av trott på) det som visades på filmerna, aldrig visat sin sårbarhet i förhållandet för barnen (ex. aldrig bråkat framför barnen) eller som har samma mål & drömmar i livet och deras drömmar/mål har aldrig kolliderat (men hur stor är risken att de är exakt samma person?). De två första alternativen är väl inget att gå vidare på, jag tror ni förstår tankegången, men den sista... Tänk dig en person, som vi kan kalla Erik, med vanliga drömmar & mål i livet som ex. få ett bra jobb, hitta en kvinna som han älskar, skaffa hus och skaffa 2-3 barn. Inget ovanligt? Tänk dig då att Erik hittar Agda som har exakt samma mål & drömmar. Kommer detta förhållanden ha några större problem? Nja. Visst kommer det bli bråk, tajffs, det kommer kollideras och det kommer finnas svåra perioder som i alla förhållanden..men tänk om Agda har ett mål till med sitt liv: hon älskar hästar och har en egen häst vid namn Putte, som kräver en del omvårdnad i form av ryktning, mockning, intag från hagen och ridning. Putte kostar också en del pengar. Erik kunde inte bry som mindre om hästar, även om han i början av förhållandet faktiskt följde med till stallet några gånger. Hur ser deras liv ut nu? Kommer det blir fler bråk, jobbiga perioder och kollisioner? Absolut skulle jag vilja säga! Det kommer bråkas om hur mycket Putte kostar, hur mycket tid Putte tar etc etc. Tänk dig då om det bara är Erik som vill ha hus, barn & fredagsmys medan Agda vill ha en lägenhet i staden, Putte uppstallad i ett fint stall och gå ut med vänninorna varje fredag. Jag tror ni förstår vart jag vill komma. Desto liknande drömmar & mål 2 personer har med sina liv, desto "lättare" kommer deras förhållande att vara (min åsikt!). Det betyder dock inte att vissa förhållanden är dömda, det handlar om att ge & ta.

 

 

 

 

Bara lite tankar i min kaffe- & pepparkakspaus.

Jag älskar utmaningar! Och när min inspiration började truta i början av november bestämde jag mig för att hänga med på någon utmaning: bränna 3000 kalorier/vecka, dvs 12000 under hela november.

 

Resultatet? 15411 kalorier brända, dvs cirka 3800 kalorier/vecka och cirka 550 kalorier/dag. Jag är supernöjd över resultatet! :D

 

 

Igår åkte vi "hemåt" till mormor & morfar för att fira ena systern som inte dök upp (eller jo, när kalaset var slut kom hon förbi i 5 sekunder för att tigga pengar), lagom uttröttande för Lucky med allt liv (med 4 systrar och en pratglad familj blir det rätt högljutt- alla pratar men ingen lyssnar), arga katter, bilåkande, god mat och flera timmars tiggande ;)

 

Inatt kom snön och vi var tvungna att ta en långpromenad idag. Pekade ut ett naturreservat och det blev Teleborgs, som ligger vid Campus. Enbart småstigar och större delen av vägen fick man balansera sig fram på brädorna som låg utlagda (våtmark). Var mysigt :)

 

Igår kom snö, lite snö. Men det visste jag inte när jag gick upp på morgonen utan kände att jag var tvungen att åka in och ta en sista agilityträning. Sagt & gjort!

 

Efter lunch tog jag & Lucky bussen in för att möta ett gäng hundmänniskor för hundträning. Blev cirka 1,5 timmes träning i form av 5 minuters platsliggning bredvid ett styck Hoffe, som också låg 5 min, och ett styck Schäfer, som låg då & då och mellanåt agerade störning genom lek. Lucky som låg bredvid Husky (Schäfern) blev lite distraherad och spänd när det kastades bollar men lugnande snabbt ner sig, det är ändå något som vi behöver träna på. Tränade även tricks & lydnad, men i min vanliga anda görs det inte "seriöst"- all min träning bottnar i lek och jag kan inte ställa mig och träna moment efter moment, då tröttnar jag. Jag älskar att leka och finna nya sätt att leka fram beteenden jag vill ha, jag antar att det är därför jag gillar agility. Vi gick igenom en massa tricks vi redan kan, tränade balans på staketet som omringar fotbollsplanen vi tränade på och tränade lite nya trick som "turn" (förbättra). Kom även på ytterligare lekfulla sätt att få fram en stabilare platsliggning, nu är redan Lucky otroligt stabil i platsen (så pass att jag är nästintill säker på att han i alla fall skulle fundera på huruvida han skulle springa efter haren ifall det skulle skutta förbi en) men allt kan alltid förbättras! Och det är det roliga, att man alltid kan bli bättre.

Som sista övning fick vi agera hundmöten till Marre och hennes vackra boder collie/samojed. Insåg där något som jag var medveten om men aldrig tänkt på: Lucky slutar lyssna i koppel. Jag antar att det indirekt inte är något problem: han gör alla slags möten utan problem, drar inte i koppel, kan gå fint om man motiverar honom osv. men så fort kopplet åker på så tar han det som om träningen är slut och det är hopp & lek. Istället för att gå fint vid sidan (vilket han gjorde förbi innan kopplet åkte på) så började han nosa, gå framför, tappade kontakten, lyssnade segt (krävdes minst två sitt-kommandon och ett pet innan det lyddes) osv. Detta har jag upptäckt innan men vad har jag gjort åt problemet? När han blir jobbig och ex. ska stå och lukta i 100 år så släpper jag honom lös- vips så var problemet löst och han följer med & lyssnar strålande. Får kanske fixa det...

 

Gick vidare till BK sedan och körde lite agility. Lucky är inte helt med och jag vet inte varför. Han har varit så de senaste gångerna, vet inte om det beror på att han är trött (brukar alltid köra agility sist), dålig belöning (varit tvungen att slänga alla hans favoritleksaker och inte hunnit köpa in nya) eller om det är något fel. Han var dock inte stel igår. Körde Höger/Vänster (Cip/Cak), Ut, slalom, Bang-lek (står bredvid och kampar med Lucky samtidigt som jag drämmer vippen i marken) och en liten bana. Aldrig kört varken ut, höger eller vänster med hinder innan utan enbart på ETT träd, men han fattade direkt. Vem har sagt att man behöver en agilitybana? :D

 

Sedan åkte vi hemåt med en väldigt hungrig hund (ja, enligt honom var det misshandel och han höll på att svälta tills döds..antar att det kan vara anledning till hans seghet i agilityn).

 

Bjussar på den enda bilden som togs, trots att kameran var med: