Det här känns ju bra...INTE!

FAN!

Gick så bra att peppa och glömma..tills igår kväll. Allt prat från My om hennes Håkan, allt han säger och allt han är. Dumt nog önskar jag att jag bara fick minsta lilla andetag från D, men nej. Jag vill inte påstå att My har det bättre som får andetag, ord och dylikt, jag önskar bara att jag kunde få det.
Trots alkohol i kroppen kom mardrömmarna inatt, jag hatar nätter. Jag hatar att ha kvar minnen och delar av han. Jag har piller nu så jag kan sova, jag slipper ångestattacker..men han finns fucking kvar!
Men jag ska vara stark..jag mår bra nu och ska sluta vara mes. Ska inte ens skicka ett grattis! :O
Jag ska komma över han om det ska vara så..det är upp till han att ångra sig. Upp till han att inse att jag är bra, antagligen bättre än han. Men GUD HAN ÄR SÖT! :( Uff.

Och framtiden. Lyckad arbetsintervju, en till väntar. Besked till september. Ska ha flyttat till 1 september. My vill leva med mig i Kalmar. Pappa vill leva med mig i Högsby. Vad ska man välja, hur ska man våga förklara? Enda gången jag pratar med pappa på riktigt är när jag är full som ett hus eller tryckt i mängder av piller. Inget av det en möjlighet just nu..

Så ska man hitta en lägenhet med. Men bluuuuh!

Whip it och band slam, bästaste filmerna när man behöver se livet lite bättre.
Sex and the city, bästaste serien/filmen när man vill se fram emot framtiden(jag vill iaf leva mitt liv så ;D).

Och jag är massa duktig som klarade mig igenom en intervju, och jag gjorde det bra :)

Jag är duktig som ger upp saker även om man vill ha det..(personer, den).

Jag är faktiskt så duktig att jag mår bra idag :D Bara inte någon får för sig att trycka ner mitt bra-mående. Då blir jag ledsen flicka.

STOLT!

Allt var bra..allt började ordna sig, livet såg lite ljusare ut. Eller gjorde det någonsin det eller var det bara jag som gömde mig i säkerhet? Kanske bara försvann all säkerhet, kanske skulle jag aldrig litat på någon. Vem kan man lita på när ingen vet vem man är? Och de som vet vem man är verkar inte kunna ta det..de gnäller..förstår inte..verkar inte riktigt kunna ta till sig. Varför skulle folk vilja umgås med folk om de egentligen inte gillar dem?
Allt detta är absurt.

Och att alltid vara tvungen att umgås med folk, knarka piller eller vara full för att orka igenom dagen, för att sluta drömma, känns som ett pissigt sätt att leva! Men ännu en gång är det mitt sätt att leva, och jag tror..att jag mår värre än någonsin.
Och jag undrar hur jag kommer överleva 5 km in i skogen. Jag vet att jag har syster, Doggy, Joel..men hur ofta kommer de ha tid med mig xD Jag har Lucky, Iza, mopeden..måste bara hitta ett par råttor och fixa papper till försvarsmakten. Då kanske jag lyckas överleva. Med massa piller och alkohol också dvs ;)

Usch, jag hatar att folk kan läsa min blogg. Allt känns så töntigt och meningslöst. Men egentligen, vem kan förstå mig? Hmm..My.
Jag älskar att jag hittat en person som är som mig. Att vi knappt gillat varandra innan är weird. Men vem kände mig såhär, vem känner mig såhär? Och nej, detta är inget som kommit upp sedan jag tog studenten. Ångestattacker, ätstörningar(både överätning och underätning), lättare deppression, sömnsvårigheter(vilket blivit värre), smått självdestruktiv och stämplad med: "duktighetssyndrom".
Det värsta är att jag till största del varit fri från allt sådant i många år...och under det senaste året har bara sak efter sak gjort att det mesta kommit tillbaks. Vidrigt.

Och gud jag hatar att jag inte kan vara fri längre, för jag klarar inte av det. Jag måste se till så jag alltid har saker att göra annars kommer ångesten, jag måste se till att aldrig ha godis men alltid tvinga i mig mat, att umgås med vänner som får mig att må bra, att på något sätt(vilket sätt som helst) få mig att sova, att ALDRIG bli ledsen när jag dricker eller mår piss redan som det är för då kommer det självdestruktiva och jag bryr mig inte för 5 öre om att jag är blodrädd och kan tuppa av och hatet att alltid vara bäst, tvåa är aldrig bra nog. Kanske för mig, men ingen annan.
Och gud om fler människor visste allt detta(räcker med att jävligt många personer redan fått reda på det), jag skulle hata att ha folk tissandes och tassandes runt mig.

Det bästa är att det är bara med människor som accepterar mig, som jag känner mig säker och mår bra att vara runt, som jag tänker på han. Lyrican skulle hjälpt mig att komma över han. Hur underbart är inte ett piller som gör en glad, pigg med skittrött om man vill sova, inte är narkotikaklassat men starkt och som gör att man inte kan komma åt känslor. Man kan tänka tanken på något som gör en ledsen men man kan inte få känslan. F U C K I N G  W O N D E R F U L!


You can't break what broke apart, you can't break a broken heart.

Sluta hoppas, hoppas på omöjliga. Inga ord, inga handlingar. Bara tystnad.

*Glömma*

Snart blir det förfest sen utgång ^^ Waaay bra (:

 

 

I'm still in love with you.

Gud jag hatar detta patetiska helvete!
Jag hatar att när minsta lilla går fel så ger jag upp och börjar deppa ner mig. Jag hatar att jag faktiskt blev kär. Jag hatar att jag lät det hända trots att jag lovat mig själv att det aldrig skulle det. Dumt, men sådan är jag?
Och kanske trodde alla att du var bättre än någon jag träffat..tydligen hade jag och dem fel. Du var den värsta.

Och kan man fejka sådana känslor?

Det gör bajsigt ont att veta att jag är som du. Jag gör likadant, men jag gör det av hopp(oftast). Jag tar killar, låter de falla, spelar(försöker) och sedan dumpar..men jag inbillar mig att jag dumpar på ett bättre sett. Jag visar det väl ändå klart och tydligt, säger något? Inte bara dumpa, ta tillbaks, sluta svara för att efter några veckor skriva då och då men aldrig berätta vad du vill. Känslokallt.

Hur kan någon få denna makt över någon som aldrig älskar någon? Det är stört wrong! Dumt nog så kan jag snacka hur mkt skit som helst, jag skulle ändå ta tillbaks han på 5 sekunder om han bad mig-.- Söta, dumma, tröga pojk!

Dumt nog gav jag mig själv ett löfte; nästa braiga, helt okej snygga(han behöver inte vara fet och äcklig iaf), snälla kille som fallar för mig tar jag. Inte för att jag är kär utan för att slippa vara så sårad igen. Jag är inte tillräckligt stabil för det. Men problem! Jag spyr så fort någon försöker röra vid mig, sex är inte att tänka på. Usch, fy och nej! Och blööööööh.
Eller så tar jag bort min bi och blir lesbisk..dumma, barnsliga tankar!>.<

It's about that girl who is having a horrible day and she hears your song and for five minutes there's hope. For five minutes the world's not such a scary place for her anymore

Dumma människor som begär för mycket!
Mesta av allt jag känt idag har runnit av mig men jag måste ändå få ner det i ord, på något sätt. I vanliga fall skulle jag kunna göra det med musik men dumma spotify och dator.

Hur som helst:

Känsla 1- Vakna upp och har ett missat samtal. Nervositet, hatar att ringa upp.
Känsla 2- Anställningsintervju på tisdag. Underbar lycka och hopp!
Känsla 3- Spotify fungerar inte. Hatisk, hur överlever man utan musik?
Känsla 4- Psyk. Rädsla.
Känsla 5- Under psyk. Nedstämdhet, aggression, tusen olika hat, deppig, glad, hopp, rädsla..allt man kan känna!
Känsla 6- Ringa soc. Mod.
Känsla 7- Datorn fuckar och alla minnen är borta. Saknad, hat, rädsla, nedstämdhet.
Känsla 8- Inser att folk saknat mig. Lycka.
Känsla 9- Inser att folk faktiskt inte bryr sig. Depp, massor av depp!
Känsla 10- Hunger, godissug på grund av depp. HATISK!
Känsla 11- Promenad. Irriterad.
Känsla 12- Duktig hund. Irriterad på mig, förvirrad över träning.
Känsla 13- Planerar. Say yes! Glad, hoppfull, smått osäker.
Känsla 14- Saknad. Saknad. Depp.

Nu ska jag äta. 8 timmar sen, is är superbra (:

tretusen samtal, en fuckad dator, spotify som inte funkar, ca. 50 isbitar...nice life.

SPOTIFY FUNKAR INTE!!! Och alla mina bilder, dokument, musik, filmer, minnen, allt är borta från datorn. Helvetes bajsiga skiiiiit!:(

Hemska dagar!

Vin, musik, sex and the city och försvinnande ett tag.
Jag hatar denna värld så mycket just nu, jag hatar människorna på denna jord...jag hatar existens. Ibland undrar jag vad det är man lever för? Vännerna? Och vilka är det? Den fria viljan? Om man nu hade en sådan.. Hundarna? Varför?

Usch, mest av allt hatar jag denna sida av mig!.

Han ville inte ha mig. Hela tiden hade jag fel.

Och gud det gör ont! Hela tiden, varje dag. No one really cares if you're miserable so you might as well be happy..