Design av Johanna Jonsson I en dröm, där livet bara är ett spel.
Jag är trött. 39 hp/termin i genomsnitt. Helt slut. Jag vet att jag inte klarar denna termin, jag har gett upp redan innan jag startade.
Jag skriker efter hjälp, där mellan mina attacker av ångest & panik, mina tårar som sprutar, den irrationella irritationen, min ovilja att leva och den totala förändringen jag gjort. Det är såhär jag mått, mer eller mindre, i över ett år. Föralltid egentligen, men denna sida av mig är lika främmande för mig nu som när den startade. Nog för att det i perioder varit dåligt, men jag aldrig skadat de jag älskat som följd. Och jag kan inte rå för det. Det är den här enorma ilskan i mig, ett mörkt moln som far in och slukar mig.
Jag har försökt lösa det på alla sätt jag kan komma på. Men jag lyckas inte. Och det är väl då man får se hur värdefull man är. När alla skiter i det, i alla fall så ignorerar de och låtsats som ingenting. För det ska inte vara något dåligt att be om hjälp? Att inte alltid klara sig själv? Kanske det är det ändå. För i min värld har det alltid varit jag mot världen, jag har de senaste åren försökt riva den muren men jag anser nu att det var onödigt arbete och att det bara är att sätta igång att bygga nu.
Det är inte så att jag är dum i huvudet: jag orkar inte hjälpa till att rädda hela världen, och jag räknar inte med att någon främling eller vän långt borta ska göra det. Men de som älskar en kanske..? Ett försök i alla fall..? För ja, man kan vara rädd. Man kan vara så rädd att man mitt i varje långpromenad måste kissa för att man varit så orolig över att gå utanför dörren, för att göra fel, för att göra bort sig. Jag vet rädsla. Det är okej att vara rädd, och rädsla är inte rationellt. Du kan vara rädd för att hjälpa. Fast egentligen, vad kan gå fel? Ingenting som inte redan är fel.
Just nu, i denna sekund, kan inte jag svara på vem jag är. Jag kan inte svara på vad jag vill, vad jag älskar eller varför jag gjort vissa val i mitt liv. Just nu känner jag inte mig själv. Jag är en främling i min egna kropp. Fånge i någon annans mörker. Förtvivlad och bortkommen. Eller bara ett skal.
Jag funderar ibland på om jag verkligen existerar. Jag drömmer om att detta är en dröm. Kanske är jag bara 5 år gammal och ligger i min säng, ser vilka vägar jag inte ska ta. Kanske är jag bara någon annans dröm, en fantasi i en främlings hjärna. Kanske är jag en saga, men vad vore det för usel saga?
Tänker på W. Hur elak jag kunde vara mot honom. Jag menade det inte. Kunde inte rå för det. Jag gör samma sak mot Tink, men jag kan hantera det bättre den här gången. Det blir värre med tiden, märker jag. Och jag kan inte gå med på det. Måste göra ett val. Men jag kan inte leva utan hundarna, det är inget val. Även om jag inte vet vem jag själv är just nu så är det en sak jag alltid vet: hundarna är mitt liv, mitt allt. Jag är antagligen för fäst vid dem, men utan dem kan jag inte andas. När jag tittar på dem kan jag inte längre se kärlek. Det är tomt. Svart. Men i tystnaden, när allt blir lugnt och jag kan andas igen...då känner jag det.
Min hals blöder. Den skriker. Jag är tung. Fingrarna är fulla av jord; vart har ni grävt? Mina byxor är blöta och strumporna har konstiga gråa fläckar. Vad var jag nyss? Vem är jag nu? Det klarnar upp, för nu, för ett tag, en timme....
När man bara går sönder
Har den senaste tiden hållt mig borta från hundmänniskor, egentligen människor överhuvudtaget. Jag älskar diskussioner men på senaste tiden klarar jag inte av det- minsta antydan mot att någon skulle ogilla mig, mitt sätt, tycka att jag är dum i huvudet, att jag är elak eller på annat sätt tänka "fel" får mig att grina. Som jag gör nu. Varför? Jag visste inte att det fanns halvtorra torrfoder (typ frolic). Imorse var det för att någon missuppfattade min syn på ordet kamphund. Igår kväll var det för att någon påpekade (vilket den säkert inte gjorde utan det var nog i mitt huvud) att jag inte motionerade/tränade mina hundar lika hårt som hon gjorde med sina. Jag bryter ihop enkelt just nu. Varför?
Huvudet går ständigt sönder och klumpen i min mage finns alltid där. Som vanligt vill jag mer än jag klarar av. Hade tänkt att detta skulle bli ett bättre tävlingsår för mig och hundarna, men jag just nu inte ens betala in pengarna till en tävling: för jag vet inte om jag klarar att vara i närheten av hundmänniskor. Jag vet inte ens om jag kommer kunna ta jobbet om jag får det, eller om jag kommer kunna gå min instruktörsutbildning jag vill gå. Let's face it- jag skulle nog behöva knarka piller utitusan och sitta på en anstallt någonstans. Och det som skrämmer mig mest är delvis att någon ska upptäcka att jag är såhärdumihuvudetochheltcp, och delvis att ingen ska det. För jag vill inte att folk ska se mig som någon annan, med en stämpel, men samtidigt vore det kanske lättare att leva om jag hade en stämpel- slippa lögnerna liksom.
Mest av allt är jag så glad över mina hundar. De gör mitt liv så enkelt och njutbart. För vad vore jag utan dem, ifall jag mådde såhär? Kanske hade jag hägnt mig för längesedan, kanske vore jag ett totalt fyllo men mest tror jag att livet ordnat sig ändå. Det brukar göra det. Jag skulle antagligen göra sånna där roliga saker som jag aldrig gör, typ rider och lullar på gymmet. Festar ibland, går på bio, äter ute. Och shoppa. Men istället har jag två ständiga följeslagare som alltid sköter sig, som bara fungerar- även om jag inte ger dem mitt fokus.
Det gör ont att veta det jag vet. Kanske är det som skapar det. Att kunskap gör ont. För min finaste W försvann, pga mig, pga okunskap. Och mest gör det ont för att jag VET att jag hade kunnat göra hans liv levnadsbart om jag vetat det jag vet idag. Att han dog för min okunskap, han dog förgäves. Jag tänker på det ofta, hela tiden, men jag känner inte efter. Att känna efter är korkat. Jag har stängt in mig, och gjorde det för längesedan. Redan när orden "OCD" sades av veterinären, den där dagen för 2 år sedan. Jag började stänga in mig då, för jag visste att detta skulle göra ont. Jag försökte skydda mig själv genom att göra mig av med honom, men jag lyckades inte. Och desto mer tiden gick, desto mer kom fram och desto ondare visste jag att det skulle göra. Så jag stängde in mig mer. Jag sa upp vänskap, familj och glädje. Bara jag kom ut i behåll. Men det blev aldrig så, för han, som skulle vara min hjälte i slutet, försvann. Inuti mig är allt sprickor, trådar & glasskärvor, med små möss som springer omkring med glass, choklad, limm och nålar (tänker jag mig då). Och här sitter jag: hur fan ska jag ta mig ut ur detta? Hur fan ska jag lyckas laga mig själv nu? Om jag inte bara varit så besatt vid kunskap, då hade kanske tid läkt såren. Kanske om jag kunnat få tiden att öppna upp mig och låta mössen hoppa ut och låta all smärta göra ont, låta det gå över. Men vem vet hur lång tid det skulle ta...en vecka? en månad? ett år? tio år? Så rädd. Så ynklig. Men inte kan någon ta sig genom denna muren iallafall, för det är inte längre bara en mur som skyddar mitt hjärta- det är en mur som skyddar mitt väsen, det lilla som lämnades kvar. För det finns sällan någon ork till kärlek, inte ens till mina hundar. Allt är trassligt och grått. Men i skogen, i skogen vaknar jag till liv. Det är mitt paradis. Och jag vill bara bosätta mig i ingenstans, med hundar, en ko, några får och några höns. En dator. Pengar som räcker länge, pengar som räcker till att lindra smärtan.
Jag försöker vara en bättre människa. För mig själv, mina hundar och alla runt omkring- även de jag inte känner eller vet existerar. Och jag har blivit bättre: speciellt mitt tålamod. Men jag mår inte bättre för det, ingen gör.
Behovet av glass är stort just nu. Jävla frolic-helvete!
//Tankar från mig. Just nu. "Dagens sanning är morgondagens lögn" (sätter citattecken även fast jag inte har en aning om någon faktiskt sagt så)
Andas, lugna, gå.
Andades med hundarna. Satt igång spotify. Fyllde rummet med denna mix:
+
Lugn+ Nu kör vi igen!
Bryta ihop- komma upp. Och för första gången på över 6 månader har jag nu lyssnat på musik utan tårar :D
...
Idag var en såndär dag när jag fick tvinga mig upp ur sängen. Ut i det otrygga, kalla, svåra. Känsla av ensamhet, otrygghet och rädsla. Lucky jagar cyklister, bara sådär. Oväntat. Han är en duktig kille, men rädd. Nej, jag är ingen bra hundägare. Min osäkerhet, låga självförtroende och sociala rädsla överförs självklart till dem. I perioder har jag varit bra, det är nog tack vare de perioderna som Lucky blev bra. Men Tink...vet inte om jag någonsin kommer få henne att gilla andra hundar & människor, att sluta vara rädd för allt okänt. Inte om inte jag slutar med det.
Och jag vet inte hur. Det äter upp mig. Min ständiga skam, skuld och rädsla. Nu skriver jag av mig...
Kanske är jag bara en av de personer som inte bör leva, precis som vissa hundar med mentala problem, för jag kan tydligen inte leva ett normalt liv med en normal vardag. Och jag har alla dessa "kansken" i mitt huvud: Kanske blev jag bättre om jag hade en vän (men min sociala rädsla hindrar det), kanske blev jag bättre om jag slutade med hund och all den tvången hunderiet ger mig (men vad skulle jag göra istället, och vart skulle hundarna ta vägen?), kanske skulle jag få somna in- sluta leka gud över andra och vara gud över mig själv istället. Ett motto jag verkligen gillar är "Only I judge me", jag försöker leva efter det. Men det är svårt. Allt gör ont, fysiskt, hela tiden. Mitt tålamod är åt helvete. Jag springer, längtar och brinner men kommer aldrig fram. All energi rinner ut och jag bara önskar att livet vore enkelt, även fast enkelt är det värsta jag vet.
Det är dagar, stunder, som dessa som jag inte förstår varför jag gjorde valet att sluta röka. Det var detta min cigg hjälpte mig med, på något sätt får ett bloss dig att se klart och få en rätsida på saker och ting. Kanske, antagligen, är det bara en illusion och det är jag som skapar den klarheten med ett bloss..men hur skapar jag den utan? Hur gör jag för att kunna andas, förstå och framförallt: hur fan går man vidare? Hur går man vidare efter man misst ens bästa vän men man inte har rätten att sörja, för det har gått över 6 månader och det finns tydligen ett bäst före-datum på sörjande. Hur går man vidare från små händelser som trycker ner en? Exempelvis när något under en promenad går fel; jag kanske tappar tålamodet eller en hund beter sig illa. Hur går man vidare från saker man önskat att man sagt? Hur går man vidare från saker som inte ens är mitt fel?
Alla dessa tusen frågor som ständigt surrar i mitt huvud: Hur får man den kärlek alla tycks ha mängder av? Hur vågar man vara sig själv och ta livet med storm? Hur vågar man säga nej?
Hur säger man nej till rädslor, stress och en opassande vardag? Hur gräver man sig ut ur hålet man grävt till sig själv? Hur förändras man..hur fan blir man en bättre människa och inte bara önskar att man vore med små enkla handlingar?
Jag känner att jag just nu skulle behöva en bur, och den tryggheten som burar symboliserar i hundens värld. Där är det ostört & tyst, ingen kommer åt dig och ingen får sticka in handen eller prata med dig, du får ha alla dina ben och godisar. Det är tyst. Tryggt. Ostört. Bara du och ditt.
Håller mig inne idag. Tar en nattlig långpromenad istället, så som jag föredrar det. Tystnad och lugn. Det räckte med cyklisten, nu behöver jag inte möta fler människor..för tänk om någon inser hur falsk, elak och dålig jag är. Måste bita ihop, sträcka på mig och säga "jag är bra".. bara lite tyst, för syns skull. Du kan nämligen inte få dina drömmar uppfyllda om du tittar ner i marken och svarar att du inte vet, har jag hört...
Ledsen. Arg. Frustrerad.
Är så sjukt nere just nu. Orken är försvunnen.
Sambon är bortrest och jag har ägnat veckan åt plugg. Börjat plugga 8-9 på morgonen och hållt på till 18-20 på kvällen. De enda pauser jag tagit är för ett kort träningspass (30 min) och två korta promenader (i mån+tis blev det cirka 1 h promenad+ en kiss). Jag har sett till att alla måltider varit klara för att bara ta fram och äta vid behov.
Mitt pluggande har alltså varit grymt.
Och det var det förra veckan med. Förra veckan hann jag med att läsa ut kurslitteraturen i B&I (fattade nada..), göra 3/8 av Biologi B (den största uppgiften) och fixa introduktionen till Klimat i förändring.
Denna veckan har jag försökt förstå mig på uppgiften i B&I (& typ lyckats) genom mängder av artiklar och praktiskt, och gjort ytterligare 1/8 av Biologi B. Allt detta för att ligga före och slippa stressen.
Vad ser jag när jag kommer in på B&I moodle-sida? Inlämningen var i måndags! Jag trodde vi hade en månad på oss att skriva uppgiften, inte 2 veckor! Inser att mina kurskamrater skrivit väldigt kort och enkelt, mer eller mindre "ja eller nej"... jag sitter med två sidor noggrann och avancerad text om hur, varför och var. SKIT! Bara göra om & skicka in fort som attan. Nu ligger jag def. efter... Om de bara kunnat skriva ut inlämningsdatumet på moodle.
Så trött på skolan. Vill ha ett jobb. Söker som attan. Jag orkar inte med allt pluggande & stressande längre. Ständig huvudvärk, ständigt trött, ständigt grinig. Det är inte värt det, jag vill ju inte ens jobba som bibliotekarie..det är bara min livlina!
Inte blir det bättre av att Lucky ska vila i VECKOR. Jag som hatar att lämna hundar ensamma ska därmed bara ta långpromenader med Tink och låta Lucky ligga ensam hemma, usch...
När man tydligen bara kan...
The Crow:
Upptäckte för någon dag sedan även att jag klarar av Teddy bear headstand (nästan i alla fall):
Liten Tink ville vara med ;)
Kroppen är fantastisk & jag älskar att finna nya saker den klarar av :D
Förresten kom snön ivägen för utmaningen januari, men har tränat på yoga-posen några gånger och börjar närma mig. Rumpan är nästan i marken nu och jag har börjat att träna på böjningen :)
Februaris utmaning: Fortsätta som jag gör. Vänja mig vid vegansk kost (men unna mig mjölkprodukter med måtta när jag är "bortbjuden") och fortsätta träna 4 dagar i veckan (1x yoga, 1x styrka, 1x zumba, 1x hopprep+styrka)+ långpromenaderna. När det kommer till yogan ska jag klara av att komma upp o brygga.
Sådärja, nu har jag lyckats slösa bort 20 min värdefull tid på detta...bra där! ;)
Äter du rätt?
Tycker alla borde ta en titt på denna sida: Ät rätt rätt,
De har även sidan Walls of Glass med en fotoutställning över hur det ser ut på slakterier i Sverige.
Bara fakta.
"If slaughterhouses had glass walls, everyone would be vegetarian."
-- Sir Paul McCartney
Har jag för den delen berättat att jag för ca. 2 veckor sedan gjorde valet att bli vegan? Eller "Hemma-Vegan, Borta-Vegetarian" som jag kallar det, jag vill ju fortfarande bli bortbjuden ;) Kanske skriver om det någon gång..Än är det för tidigt för att se några "stabila" skillnader.
Bok 1: Hundar, hus och hjärtats längtan.
Känner att jag behöver läsa mer, sätter ett mål på 22 (skönlitterära) böcker under 2013. Första boken är utläst och blev Lucy Dillons Hundar, hus och hjärtats längtan. En tjock men lättläst och lättsam bok, kommer definitivt läsa hennes andra böcker :)
Oh, crap.
Vaknade upp med denna i tanken idag. Och det fungerar!
Vi behöver alla något som motiverar oss ibland, och för mig fungerar det inte med löften om en chokladbit eller en utekväll med vänner. Jag behöver något som pushar mig till att vara den bästa jag kan vara. Detta var dagens motivation som fått mig att lägga hundarna i varsin bädd för vilodag med fokus på inkallning och gå fint vid sidan-träning, så att jag kunde fokusera på att plugga (vilket jag inte gjort på 3 dagar). Uppgiften är nu klar & inlämnad, jag har där med resten av dagen och helgen fri. Känns bra!
Nu ska jag betala räkningar med pengar jag inte har (jävla CSN!!), slänga ut hundarna igen & sen träna- ska nog ta i ordentligt med båda styrka, hopprep & yoga :D
Min favorit just nu:
Just nu är jag inne i en HIIT-period igen. Med all snö finns ingen lust att ge sig ut och springa 1 mil+, eller ens att springa överhuvudtaget. Jag har dock som löfte att springa ute minst 1 gång/vecka. Igår blev det istället intervaller inomhus: 30 sekunder snabbt hopprep/30 sekunder jogg på stället/30 sekunder långa steg fram & tillbaks i rummet. Detta gjorde jag 14-15 gånger. Kändes som en barnlek igår, men träningsvärken uppenbarade sig direkt. På kvällen körde jag ett 15 minuters yoga-pass.
Idag blev det min nya favorit: Zumba toned! :) Jag gillar inte zumba, men med 2x2 kg hantlar i armarna fungerar det super och det känns rejält i armarna efteråt (de använder nämligen enbart 1,5 pound= cirka 680 gram, och som max använder de 2,5 pound= cirka 1,2 kg).
Även börjat köra appen Nike Training Club två gånger i veckan. Den är lite långtråkig och jag skulle dö av tristess ifall jag skulle köra 45 minuters passen..men den gör det den ska i alla fall.
Nu ska jag hoppa in i duschen, ta en promenad, äta lunch och åka in till Växjö för jobbsökande (och kanske LITE shopping).
Myten om träning
Dagens "efter-2-timmars-långpromenad"-aktivitet blev dokumentären Myten om träning, som visades på SVT igår. Den var helt okej. Kändes som om jag redan var medveten om det mesta de berättade (följer ju ett antal träningsbloggar, Instagrammers och läser några träningstidningar i månaden) men är värd att se, speciellt för de som inte gillar hårda och långa träningspass. Det pratas en del om HIIT (High-intensity interval training), vilket är vad jag började min träning med (Bodyrock.tv eller DailyHiit.com).
Rekommenderar..
Dokumentären Forks over knives. Alla borde se den, otroligt bra och ögonöppnande!
Finns att se på Netflix. Tycker du att den är intressant (vilket du kommer!) så finns Engine2diet- bl.a. i bokform och en dokumentär.
Steffilundell.se
Första utmaningen 2013
Decembers utmaning: 1000 squats- avklarad med några få i marginal.
Utmaning för Januari:
Imorse vaknade jag och flög upp. Slängde i mig två glas vatten, knöt skorna och tog med mig hundarna ut för en liten joggingrunda. På schemat stod styrketräning, men tänkte att det kunde vara ett bra sätt att starta upp dagen på. Blev 2,6 km lång men någon jogg var det inte. Trots kyla och rejält med vind tog vi oss runt på 12 minuter och en genomsnittshastighet på 5 min/km- när det kommer till fart är det mitt rekordbästa (inte konstigt- jag är distanslöpare).
Januaris utmaning är att klara av att springa den sträckan på 10 min. Kommer bli sjukt tufft, och jag håller tummarna för att snön håller sig undan. Min plan är att springa rundan 2 ggr i veckan (+en längre på 5-7 km) och köra intervaller i tre veckor innan jag testar fullt ut- då har jag trots allt minst två gånger på mig.
Tänkte även börja med att ha en yoga-utmaning, och startar upp med pigeon:
Välkommen
Nu är hon hemma och allt går superbra :)
Vi ska dock ha henne på prov i minst en vecka innan vi bestämmer oss.
