hundägare? Det är frågan.

 

Vissa stunder ser jag någorlunda klart och tänker: "Självklart ska jag ha en till hund. Jag älskar allt med hund, och hur skulle ett liv utan se ut?". Men det blir fler och fler av de där stunderna där jag saknar dig så mycket och allt gör så ont att jag inte kan tänka mig att skaffa en till hund, någonsin. Det känns som om jag sjunker under jorden och bara vill bort, bara slicka mina sår. Då påminner jag mig om att jag inte har någon rätt att tycka synd om mig själv, för det är inte jag som är död.

Men allt gör ont, för ont, varje sekund av varje dag. Tårarna bränner hela tiden, men det är bara i de stunderna som jag sjunker under jorden som jag tillåter de att komma fram. Då jag inte klarar att hålla igen.

Kommer det bli värre?

 

Jag har det i baktanken, för jag vill inte att det ska bli jag. Och med det i baktanken tror jag inte att det blir jag.