Sommaren -10 var nog den mest deprimerande sommaren jag varit med om, och ändå den bästa. Jag var kritisk och cynisk, gick på konstiga dieter- oftast levde jag på is varannan dag för att varannan leva i en bakisvärld av pizza, tycktes vara ständigt full (och ibland hög) och ständigt i skratt med min ständiga följeslagare: My, jag var även ständigt i tårar eller tjatandes om en D som var första (och hittills enda) killen som krossade mitt hjärta, jag slutade bry mig om vad andra tyckte och ägnade mer tid åt vad jag tyckte, jag fann ny underbar musik i genren svensk indiepop, Lucky gick som en klocka, vi lekte med Stoffet. Jag drömde, jag levde. Jag önskade inte, utan tog. Minnen! :D

 

Och nu kom lusten att leva mer tillbaks. Som varje dag var din sista. Att göra valen efter vilja och lust, inte efter måsten. Carpe diem, och Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad. Bara ett glas vin, en utgång, en filmkväll, en långpromenad i natten...Att strunta i det samhället ser som viktigt, och fokusera på vad som är viktigt för dig. Ett jobb, en utbildning, pengar- det är viktigt, men borde inte vara allt. Att leva via njutning, inte via pengar.