Skrev ett otroligt långt inlägg om allt jag kände. Om den ensamvargen jag är, om W, om hur jag svor över er (omvärlden) igår, om mållöshet och om hur jag bara är en människa.

 

Blogg.se raderade allt.

 

Sammanfattning: Jag är avundsjuk på människor med ett framåtdriv, som inte backar för någon. Jag har till stor del kommit över min rädsla för människor, men har en lång väg kvar. Jag föredrar att prata med djur framför människor. Jag har inte stort socialt behov, för mig räcker det med ett "Hej" och sedan stå & träna hund bredvid varandra. Men ibland behöver man en flaska vin med en underbar vän/vänner.

 

Jag känner en otrolig saknad, skuld och hjälplöshet sedan/mot W. Igår tog jag ut det på omvärlden, jag svor ut mitt hat mot er alla. Orättvist och hemskt kanske man kan se det som. Jag tänker inte ge mig skuldkänslor för det. Det var bara för någon sekund så jag kunde slänga av mig den tunga ryggsäcken med alla onda känslor och andas. Jag vet att det inte är omvärldens fel, det är mitt och ingens. Och enbart jag kan hjälpa mig själv. Det är bara svårt när omvärlden tycker annorlunda: när jag behöver något att se fram emot, något nytt men omvärlden vill ha nu. När jag vill lägga mina egna krav på mig och mitt liv, men omvärlden lägger krav. När jag bara vill vara tyst men inte ensam, men när omvärlden ger mig vrål eller ensamhet. Då är det svårt. Och alla mina mål är som bortblåsta efter W. Tog han med sig dem? Eller har jag bara tappat min väg? Mina mål har alltid varit så klara, och sett likadana ut i många år. Jag har alltid haft det klart för mig. Hur fortsätter man utan mål? Varför försvinner de? Vart hittar man dem, eller nya?

 

Och förlåt, men jag är bara en människa. Taffat, osäker, hemsk, knasig och full av skuld. Mot er alla.