Känslan kom igen. "Poff". Från ingenstans känner jag mig ensam, jag börjar skaka, tårarna börjar rinna, kroppen gör ont..hjärtat gör ont och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag saknar dig något otroligt. Vill bara ha dig bredvid mig i soffan eller fåtöljen, snarkandes och nära. Lägga mig ner och använda dig som kudde samtidigt som jag klappar dig bakom öronen, där du hade löjligt mjuk päls, och frågar dig om råd. Ta med dig ut på en promenad och skratta åt dina knäppheter, bli arg på dig för dina dumheter och njuta av att veta att du alltid är nära- oavsett vad som händer.

 

Du var krävande. Men jag har vant mig vid att alltid ha dig nära. Och nu när du inte längre är det...svårt.