Ett av de starkaste ögonblick jag minns är den dagen Lucky för första gången(här kommer ironin) tittade på mig med ett uttryck som sa: "Nu är det inte du och jag längre, nu är det vi. Vart du än går så följer jag dig." Och nej, antagligen var det inte alls vad han sa utan mer "du snäll- du ger mig godis- godis är nom nom" men hur som så fanns det ett uttryck i ögonen som jag aldrig tidigare varit med om, inte med han och inte med någon annan hund. Och det var stort, och det är inte bara ett grymt ögonblick utan också det ögonblicket jag är mest stolt över. Det är det ögonblicket som gör mig, nu och föralltid, stolt över mig själv.

Tänkt hur det kan gå när en envis liten flicka(ska nämnas att hon är en hemskt dålig förlorare med) möter kaxig och missförstådd valp ;)

Vackra Prins <3