Tog en runda med Laxen till Mörtsjöbergen, satte mig på en sten och kastade pinnar i vattnet. Det var fint och lugnande med värme och frisk luft. Kunde rensa skallen.

Att jag är deppig det vet jag, att jag är det ofta(för ingenting) det vet jag med. Att jag är det beror nog mest på att jag inte har något att göra. Jag är van vid att min hjärna ska gå i 420 km/h, att när jag väl ska sakta ner blir det för mycket.
När jag blir sådär uttråkad så hittar min hjärna på andra grejer att göra, så den övertänker och jag plågar mig själv,
Ungefär som en bordercollie som börjar jaga fåglar.

Och jag kan vara deppig annars med, men då har jag anledning. På skolan har jag minnena och jaa..dåliga saker händer i mitt annars överperfekta liv.
Minnena har gjort mig till den jag är, så har mina problem. Inget jag ångrar.

Men vem är jag?

Personen jag var förut kände jag utan och innan. Jag försökte alltid vara perfekt och brydde mig vad andra tyckte om mig, jag älskade att supa och jag klarade allt, utan att behöva göra något. Jag flöt igenom livet. Jag var glad och utåtriktad. Men jag trodde inte på mig själv.
Förhållande var inget för mig och jag föredrog en vild natt med ett one night stand(men då var jag ju inte perfekt!).
Jag hatade också promenader och tyckte att skogen var överskattad.

Jag deppar en hel del över att jag inte vet vem jag är, men vem vet det egentligen?

Men mer och mer tas det fram grejer som är jag, nu.
Jag bryr mig inte speciellt mycket vad andra tycker(förutom de som är viktiga för mig), jag tror på mig själv och jag vet vad jag vill just nu. Jag vet var jag står.
Jag vet också att jag har på något konstigt vis blivit ett förhållande tjej. Japp, jag!
Och jag älskar skogen, fåglarna och promenader, desto längre desto bättre.

Jag vet också att jag egentligen inte har någon rätt att vara arg, men ändå känner jag mig sviken. Men jag ska inte vara arg, tror jag?

Puss♥

Denna sorg inom mig. Vart kommer den ifrån?
Skolan funkar igen, vänner har jag. Familjen är underbar och jag har livet framför mig. Så varför denna sorg? Varför dessa falska leender och glädje?
Jag vill skylla på min kropp, min rygg..mina ben och fingrar. Men det är inte problemet, inte denna sorg.
Det känns som om falskheten svalt mig, kanske för att inte dra ner folk..kanske för att slippa frågor..slippa höra mina egna svar.
Men jag önskar att jag slapp falskheten, jag hatar falskhet. Men jag är uppäten..svald. Men jag vill ut!
Jag vill vara glad, dricka, skratta..leva.
Jag saknar mig själv, hur många kan säga det?
Jag saknar mig, gud vad jag saknar mig. Jag saknar den glada,damp tjejen som studsar, inte bryr sig vad folk säger och som super värre än många killar.
Men på något vis gillar jag denna..typ som tagit över min kropp. Hon är lugn, trygg, smart, förstående, framgångsrik och pedant. Hon är rätt underbar. Men hon är inte jag.
Jag vill vara mig själv.

Var sitter felet?
Demoner? Psyket? Kroppen?

Jag vill ha svar, jag vill slippa mig själv. Jag orkar inte denna tyngd i min bröst. Kan ingen ge mig svar?

Jag hatar ensamheten, ensamheten jag känner även om jag är bland 1000 personer. Jag har aldrig känt mig så ensam innan. Det känns som om jag inte tar för mig längre, jag är..rädd?
Jag kände mig aldrig ensam innnan. Jag är ingen ensam person. Jag var centrumet. Jag saknar centrumet.

Jag vill vara mig själv, vart tog jag vägen? När kommer jag tillbaks?

Svar är allt jag önskar mig.

Puss♥

Alla verkar skaffa valp eller planera valpskaffande, även jag. Skillnaden mellan de och mig är att de ska skaffa valp, det ska inte jag.
Känns skittrist då jag verkligen vill ha en!
En LH collie, en aussie, bc, Boussie..egentligen vad som helst.

Anledningen till valpsuget har inget med att min hund inte är duktig eller inte kan ta sig någonstans, vi två kan tillsammans ta oss till skyarna..men det krävs lite, utan bara att jag vill ha en valp att lära mig av och kunna träna upp enligt det jag tror på och enligt mina metoder.
Jag vill helt enkelt ha en hund att börja om med, vilket skulle kunna göra det till en vuxen. Men en valp låter lockande i öronen och känns så bra mot tungan.

Man lär sig trots allt mest genom att träna sina egna hundar.

Det är bevisat att tränare utan hundar inte hänger med och är lika duktiga som de som skaffar fler hundar med jämna mellanrum.
Kolla på Fanny Gott och Thomas Stokke eller Jenny Damm..eller Frida Binette m.fl. Kända personer som har relativt många hundar och skaffar fler. Har man tiden så varför inte?

Här kommer bilder på Lucky:





Och Luckys ena dotter Sheena("Kines"):





I bland undrar jag om det var ett misstag att sälja henne. Min underbara flicka♥ Jag vet att hon har det bra oss en familj som älskar henne..och hon kommer alltid vara min i hjärtat. Men kanske skulle jag behållt henne? Trots att Lucky inte var i närheten av färdigtränad(grunden) så hade hon nog blivit någorlunda vettig.

Skulle jag få skaffa hund någon gång i framtiden så är nog min största rädsla att inte hitta lika underbara och välpassade hundar som Sheena och Lucky. Hundar som passar mig perfekt.
Vad spelar det för roll om de är lättlärda, blir rumsrena snabbt eller att de inte tuggar sönder möblerna, huvudsaken är att de passar en.
Och dessa passar mig perfekt. Andra gången jag såg Shena, när hon var ynka 3 v., så visste jag att skulle jag ha en valp från kullen så var det hon. När hon sedan var den sista valpen kvar, vad mer än ta hem henne kunde jag göra?
Jag önskar att detta kunde vart denna sommaren, att jag väntat.

Nu ska jag kolla runt på en massa grejer jag ska köpa till Lucky som tröst till att jag inte får en valp.

Puss♥