Tog en runda med Laxen till Mörtsjöbergen, satte mig på en sten och kastade pinnar i vattnet. Det var fint och lugnande med värme och frisk luft. Kunde rensa skallen.

Att jag är deppig det vet jag, att jag är det ofta(för ingenting) det vet jag med. Att jag är det beror nog mest på att jag inte har något att göra. Jag är van vid att min hjärna ska gå i 420 km/h, att när jag väl ska sakta ner blir det för mycket.
När jag blir sådär uttråkad så hittar min hjärna på andra grejer att göra, så den övertänker och jag plågar mig själv,
Ungefär som en bordercollie som börjar jaga fåglar.

Och jag kan vara deppig annars med, men då har jag anledning. På skolan har jag minnena och jaa..dåliga saker händer i mitt annars överperfekta liv.
Minnena har gjort mig till den jag är, så har mina problem. Inget jag ångrar.

Men vem är jag?

Personen jag var förut kände jag utan och innan. Jag försökte alltid vara perfekt och brydde mig vad andra tyckte om mig, jag älskade att supa och jag klarade allt, utan att behöva göra något. Jag flöt igenom livet. Jag var glad och utåtriktad. Men jag trodde inte på mig själv.
Förhållande var inget för mig och jag föredrog en vild natt med ett one night stand(men då var jag ju inte perfekt!).
Jag hatade också promenader och tyckte att skogen var överskattad.

Jag deppar en hel del över att jag inte vet vem jag är, men vem vet det egentligen?

Men mer och mer tas det fram grejer som är jag, nu.
Jag bryr mig inte speciellt mycket vad andra tycker(förutom de som är viktiga för mig), jag tror på mig själv och jag vet vad jag vill just nu. Jag vet var jag står.
Jag vet också att jag har på något konstigt vis blivit ett förhållande tjej. Japp, jag!
Och jag älskar skogen, fåglarna och promenader, desto längre desto bättre.

Jag vet också att jag egentligen inte har någon rätt att vara arg, men ändå känner jag mig sviken. Men jag ska inte vara arg, tror jag?

Puss♥