Har den senaste tiden hållt mig borta från hundmänniskor, egentligen människor överhuvudtaget. Jag älskar diskussioner men på senaste tiden klarar jag inte av det- minsta antydan mot att någon skulle ogilla mig, mitt sätt, tycka att jag är dum i huvudet, att jag är elak eller på annat sätt tänka "fel" får mig att grina. Som jag gör nu. Varför? Jag visste inte att det fanns halvtorra torrfoder (typ frolic). Imorse var det för att någon missuppfattade min syn på ordet kamphund. Igår kväll var det för att någon påpekade (vilket den säkert inte gjorde utan det var nog i mitt huvud) att jag inte motionerade/tränade mina hundar lika hårt som hon gjorde med sina. Jag bryter ihop enkelt just nu. Varför?

Huvudet går ständigt sönder och klumpen i min mage finns alltid där. Som vanligt vill jag mer än jag klarar av. Hade tänkt att detta skulle bli ett bättre tävlingsår för mig och hundarna, men jag just nu inte ens betala in pengarna till en tävling: för jag vet inte om jag klarar att vara i närheten av hundmänniskor. Jag vet inte ens om jag kommer kunna ta jobbet om jag får det, eller om jag kommer kunna gå min instruktörsutbildning jag vill gå. Let's face it- jag skulle nog behöva knarka piller utitusan och sitta på en anstallt någonstans. Och det som skrämmer mig mest är delvis att någon ska upptäcka att jag är såhärdumihuvudetochheltcp, och delvis att ingen ska det. För jag vill inte att folk ska se mig som någon annan, med en stämpel, men samtidigt vore det kanske lättare att leva om jag hade en stämpel- slippa lögnerna liksom.

 

Mest av allt är jag så glad över mina hundar. De gör mitt liv så enkelt och njutbart. För vad vore jag utan dem, ifall jag mådde såhär? Kanske hade jag hägnt mig för längesedan, kanske vore jag ett totalt fyllo men mest tror jag att livet ordnat sig ändå. Det brukar göra det. Jag skulle antagligen göra sånna där roliga saker som jag aldrig gör, typ rider och lullar på gymmet. Festar ibland, går på bio, äter ute. Och shoppa. Men istället har jag två ständiga följeslagare som alltid sköter sig, som bara fungerar- även om jag inte ger dem mitt fokus.

 

Det gör ont att veta det jag vet. Kanske är det som skapar det. Att kunskap gör ont. För min finaste W försvann, pga mig, pga okunskap. Och mest gör det ont för att jag VET att jag hade kunnat göra hans liv levnadsbart om jag vetat det jag vet idag. Att han dog för min okunskap, han dog förgäves. Jag tänker på det ofta, hela tiden, men jag känner inte efter. Att känna efter är korkat. Jag har stängt in mig, och gjorde det för längesedan. Redan när orden "OCD" sades av veterinären, den där dagen för 2 år sedan. Jag började stänga in mig då, för jag visste att detta skulle göra ont. Jag försökte skydda mig själv genom att göra mig av med honom, men jag lyckades inte. Och desto mer tiden gick, desto mer kom fram och desto ondare visste jag att det skulle göra. Så jag stängde in mig mer. Jag sa upp vänskap, familj och glädje. Bara jag kom ut i behåll. Men det blev aldrig så, för han, som skulle vara min hjälte i slutet, försvann. Inuti mig är allt sprickor, trådar & glasskärvor, med små möss som springer omkring med glass, choklad, limm och nålar (tänker jag mig då). Och här sitter jag: hur fan ska jag ta mig ut ur detta? Hur fan ska jag lyckas laga mig själv nu? Om jag inte bara varit så besatt vid kunskap, då hade kanske tid läkt såren. Kanske om jag kunnat få tiden att öppna upp mig och låta mössen hoppa ut och låta all smärta göra ont, låta det gå över. Men vem vet hur lång tid det skulle ta...en vecka? en månad? ett år? tio år? Så rädd. Så ynklig. Men inte kan någon ta sig genom denna muren iallafall, för det är inte längre bara en mur som skyddar mitt hjärta- det är en mur som skyddar mitt väsen, det lilla som lämnades kvar. För det finns sällan någon ork till kärlek, inte ens till mina hundar. Allt är trassligt och grått. Men i skogen, i skogen vaknar jag till liv. Det är mitt paradis. Och jag vill bara bosätta mig i ingenstans, med hundar, en ko, några får och några höns. En dator. Pengar som räcker länge, pengar som räcker till att lindra smärtan.

 

Jag försöker vara en bättre människa. För mig själv, mina hundar och alla runt omkring- även de jag inte känner eller vet existerar. Och jag har blivit bättre: speciellt mitt tålamod. Men jag mår inte bättre för det, ingen gör.

 

Behovet av glass är stort just nu. Jävla frolic-helvete!

 

//Tankar från mig. Just nu. "Dagens sanning är morgondagens lögn" (sätter citattecken även fast jag inte har en aning om någon faktiskt sagt så)