Idag var en såndär dag när jag fick tvinga mig upp ur sängen. Ut i det otrygga, kalla, svåra. Känsla av ensamhet, otrygghet och rädsla. Lucky jagar cyklister, bara sådär. Oväntat. Han är en duktig kille, men rädd. Nej, jag är ingen bra hundägare. Min osäkerhet, låga självförtroende och sociala rädsla överförs självklart till dem. I perioder har jag varit bra, det är nog tack vare de perioderna som Lucky blev bra. Men Tink...vet inte om jag någonsin kommer få henne att gilla andra hundar & människor, att sluta vara rädd för allt okänt. Inte om inte jag slutar med det.

Och jag vet inte hur. Det äter upp mig. Min ständiga skam, skuld och rädsla. Nu skriver jag av mig...

 

Kanske är jag bara en av de personer som inte bör leva, precis som vissa hundar med mentala problem, för jag kan tydligen inte leva ett normalt liv med en normal vardag. Och jag har alla dessa "kansken" i mitt huvud: Kanske blev jag bättre om jag hade en vän (men min sociala rädsla hindrar det), kanske blev jag bättre om jag slutade med hund och all den tvången hunderiet ger mig (men vad skulle jag göra istället, och vart skulle hundarna ta vägen?), kanske skulle jag få somna in- sluta leka gud över andra och vara gud över mig själv istället. Ett motto jag verkligen gillar är "Only I judge me", jag försöker leva efter det. Men det är svårt. Allt gör ont, fysiskt, hela tiden. Mitt tålamod är åt helvete. Jag springer, längtar och brinner men kommer aldrig fram. All energi rinner ut och jag bara önskar att livet vore enkelt, även fast enkelt är det värsta jag vet.

Det är dagar, stunder, som dessa som jag inte förstår varför jag gjorde valet att sluta röka. Det var detta min cigg hjälpte mig med, på något sätt får ett bloss dig att se klart och få en rätsida på saker och ting. Kanske, antagligen, är det bara en illusion och det är jag som skapar den klarheten med ett bloss..men hur skapar jag den utan? Hur gör jag för att kunna andas, förstå och framförallt: hur fan går man vidare? Hur går man vidare efter man misst ens bästa vän men man inte har rätten att sörja, för det har gått över 6 månader och det finns tydligen ett bäst före-datum på sörjande. Hur går man vidare från små händelser som trycker ner en? Exempelvis när något under en promenad går fel; jag kanske tappar tålamodet eller en hund beter sig illa. Hur går man vidare från saker man önskat att man sagt? Hur går man vidare från saker som inte ens är mitt fel?

Alla dessa tusen frågor som ständigt surrar i mitt huvud: Hur får man den kärlek alla tycks ha mängder av? Hur vågar man vara sig själv och ta livet med storm? Hur vågar man säga nej?

 

Hur säger man nej till rädslor, stress och en opassande vardag? Hur gräver man sig ut ur hålet man grävt till sig själv? Hur förändras man..hur fan blir man en bättre människa och inte bara önskar att man vore med små enkla handlingar?

 

Jag känner att jag just nu skulle behöva en bur, och den tryggheten som burar symboliserar i hundens värld. Där är det ostört & tyst, ingen kommer åt dig och ingen får sticka in handen eller prata med dig, du får ha alla dina ben och godisar. Det är tyst. Tryggt. Ostört. Bara du och ditt.

 

Håller mig inne idag. Tar en nattlig långpromenad istället, så som jag föredrar det. Tystnad och lugn. Det räckte med cyklisten, nu behöver jag inte möta fler människor..för tänk om någon inser hur falsk, elak och dålig jag är. Måste bita ihop, sträcka på mig och säga "jag är bra".. bara lite tyst, för syns skull. Du kan nämligen inte få dina drömmar uppfyllda om du tittar ner i marken och svarar att du inte vet, har jag hört...