Min morgonstund består av kaffe, funderingar och den nyinköpta boken "Mia Söderbloms samlade tankar om självkänsla".Har verkligen svårt att sätta ner den! Den ger många tankar och funderingar, och speciellt nya synsätt på saker och ting. Det är en bok alla borde läsa. En ögonöppnare.

 

Och mitt bland alla svårigheter, kaos, julstämning och läsande av självkänsla (handlar om allt runt omkring självkänsla med, är över 350 sidor lång och får plats med begrepp, motivation, självförtroende, tillit, konflikthantering, relationer, normer och mycket mer) så inser jag hur dålig jag är på att begära att folk ska lyssna på mig. Jag behöver prata, och jag behöver höra andras åsikter, framförallt behöver jag brainstorma och finna en tråd i mitt kaosande. Och jag har legat hela natten och funderat på vem jag ska höra av mig till och hur detta ska göras (sms, chat, ringa..?) men jag kan inte förmå mig att göra det. För det är väl ingen som vill lyssna på mina problem? MEN BULLSHIT! Varför ha relationer om de inte finns där för en, och inte vill lyssna? Det är ju knappast att vara en vän (eller vad man nu har för relation). Jag lyssnar, brainstormar och ger gärna mina åsikter, och varför skulle jag vara den enda? Löjligt och barnsligt tänkande. Lite självkänsla skulle nog vara på plats...