Försöker räcka till. Försöker förklara att jag inte kan ta allt på mina axlar, att jag ibland också vill ha hjälp och rådgivning. Även om det bara är simpla grejer så behöver jag ibland få vara den som slipper ta beslut och ta hand om sig själv.
Jag är för ung för att leva såhär.

Tack vara de som ska kallas mina föräldrar(men oftast är det som om de är mina barn) försvann/försvinner min framtid mer och mer.

Jag kan inte längre se hur min morgondag kommer se ut,
jag kan inte lova att jag existerar då.
Jag kan inte lova att jag inte låter all mörker, inom mig, svälja mig.