Gud jag hatar detta patetiska helvete!
Jag hatar att när minsta lilla går fel så ger jag upp och börjar deppa ner mig. Jag hatar att jag faktiskt blev kär. Jag hatar att jag lät det hända trots att jag lovat mig själv att det aldrig skulle det. Dumt, men sådan är jag?
Och kanske trodde alla att du var bättre än någon jag träffat..tydligen hade jag och dem fel. Du var den värsta.

Och kan man fejka sådana känslor?

Det gör bajsigt ont att veta att jag är som du. Jag gör likadant, men jag gör det av hopp(oftast). Jag tar killar, låter de falla, spelar(försöker) och sedan dumpar..men jag inbillar mig att jag dumpar på ett bättre sett. Jag visar det väl ändå klart och tydligt, säger något? Inte bara dumpa, ta tillbaks, sluta svara för att efter några veckor skriva då och då men aldrig berätta vad du vill. Känslokallt.

Hur kan någon få denna makt över någon som aldrig älskar någon? Det är stört wrong! Dumt nog så kan jag snacka hur mkt skit som helst, jag skulle ändå ta tillbaks han på 5 sekunder om han bad mig-.- Söta, dumma, tröga pojk!

Dumt nog gav jag mig själv ett löfte; nästa braiga, helt okej snygga(han behöver inte vara fet och äcklig iaf), snälla kille som fallar för mig tar jag. Inte för att jag är kär utan för att slippa vara så sårad igen. Jag är inte tillräckligt stabil för det. Men problem! Jag spyr så fort någon försöker röra vid mig, sex är inte att tänka på. Usch, fy och nej! Och blööööööh.
Eller så tar jag bort min bi och blir lesbisk..dumma, barnsliga tankar!>.<

It's about that girl who is having a horrible day and she hears your song and for five minutes there's hope. For five minutes the world's not such a scary place for her anymore