Gick så bra att peppa och glömma..tills igår kväll. Allt prat från My om hennes Håkan, allt han säger och allt han är. Dumt nog önskar jag att jag bara fick minsta lilla andetag från D, men nej. Jag vill inte påstå att My har det bättre som får andetag, ord och dylikt, jag önskar bara att jag kunde få det.
Trots alkohol i kroppen kom mardrömmarna inatt, jag hatar nätter. Jag hatar att ha kvar minnen och delar av han. Jag har piller nu så jag kan sova, jag slipper ångestattacker..men han finns fucking kvar!
Men jag ska vara stark..jag mår bra nu och ska sluta vara mes. Ska inte ens skicka ett grattis! :O
Jag ska komma över han om det ska vara så..det är upp till han att ångra sig. Upp till han att inse att jag är bra, antagligen bättre än han. Men GUD HAN ÄR SÖT! :( Uff.

Och framtiden. Lyckad arbetsintervju, en till väntar. Besked till september. Ska ha flyttat till 1 september. My vill leva med mig i Kalmar. Pappa vill leva med mig i Högsby. Vad ska man välja, hur ska man våga förklara? Enda gången jag pratar med pappa på riktigt är när jag är full som ett hus eller tryckt i mängder av piller. Inget av det en möjlighet just nu..

Så ska man hitta en lägenhet med. Men bluuuuh!