Allt var bra..allt började ordna sig, livet såg lite ljusare ut. Eller gjorde det någonsin det eller var det bara jag som gömde mig i säkerhet? Kanske bara försvann all säkerhet, kanske skulle jag aldrig litat på någon. Vem kan man lita på när ingen vet vem man är? Och de som vet vem man är verkar inte kunna ta det..de gnäller..förstår inte..verkar inte riktigt kunna ta till sig. Varför skulle folk vilja umgås med folk om de egentligen inte gillar dem?
Allt detta är absurt.

Och att alltid vara tvungen att umgås med folk, knarka piller eller vara full för att orka igenom dagen, för att sluta drömma, känns som ett pissigt sätt att leva! Men ännu en gång är det mitt sätt att leva, och jag tror..att jag mår värre än någonsin.
Och jag undrar hur jag kommer överleva 5 km in i skogen. Jag vet att jag har syster, Doggy, Joel..men hur ofta kommer de ha tid med mig xD Jag har Lucky, Iza, mopeden..måste bara hitta ett par råttor och fixa papper till försvarsmakten. Då kanske jag lyckas överleva. Med massa piller och alkohol också dvs ;)

Usch, jag hatar att folk kan läsa min blogg. Allt känns så töntigt och meningslöst. Men egentligen, vem kan förstå mig? Hmm..My.
Jag älskar att jag hittat en person som är som mig. Att vi knappt gillat varandra innan är weird. Men vem kände mig såhär, vem känner mig såhär? Och nej, detta är inget som kommit upp sedan jag tog studenten. Ångestattacker, ätstörningar(både överätning och underätning), lättare deppression, sömnsvårigheter(vilket blivit värre), smått självdestruktiv och stämplad med: "duktighetssyndrom".
Det värsta är att jag till största del varit fri från allt sådant i många år...och under det senaste året har bara sak efter sak gjort att det mesta kommit tillbaks. Vidrigt.

Och gud jag hatar att jag inte kan vara fri längre, för jag klarar inte av det. Jag måste se till så jag alltid har saker att göra annars kommer ångesten, jag måste se till att aldrig ha godis men alltid tvinga i mig mat, att umgås med vänner som får mig att må bra, att på något sätt(vilket sätt som helst) få mig att sova, att ALDRIG bli ledsen när jag dricker eller mår piss redan som det är för då kommer det självdestruktiva och jag bryr mig inte för 5 öre om att jag är blodrädd och kan tuppa av och hatet att alltid vara bäst, tvåa är aldrig bra nog. Kanske för mig, men ingen annan.
Och gud om fler människor visste allt detta(räcker med att jävligt många personer redan fått reda på det), jag skulle hata att ha folk tissandes och tassandes runt mig.

Det bästa är att det är bara med människor som accepterar mig, som jag känner mig säker och mår bra att vara runt, som jag tänker på han. Lyrican skulle hjälpt mig att komma över han. Hur underbart är inte ett piller som gör en glad, pigg med skittrött om man vill sova, inte är narkotikaklassat men starkt och som gör att man inte kan komma åt känslor. Man kan tänka tanken på något som gör en ledsen men man kan inte få känslan. F U C K I N G  W O N D E R F U L!


You can't break what broke apart, you can't break a broken heart.