Det gjorde ont. Ondare än det borde gjort.
Samtidigt såg jag blicken, jag tror det gjorde ont för dig med. Men det är ditt fel, inte mitt.

Du förstörde det.

Och jag önskar att jag kunde hata dig, för att du kommer bara såra mig gångpågång. Du lovar så mycket och håller så litet.
Och att se dig..där. Utan att höra ett knyst från dina läppar. Ett hej skulle räcka för att jag skulle förstå. Vad det nu är jag vill förstå.

Attans bara att det första jag ser är du, det förstörde en hel del stämning. Egentligen bryr jag mig inte riktigt, jag vill bara ha svar. Så jag vet hur jag ska fortsätta..

Det som gör mest ont är att du är en av de få personer jag älskar..en av de personerna man kan berätta för vem som helst att: Ja, jag älskar han/hon.
Men du förstår inte. Vill veta varför du gör som du gör. Vill kunna läsa dina tankar som du nog vill kunna läsa mina.

Är detta slutet eller början?