Jag är trött. 39 hp/termin i genomsnitt. Helt slut. Jag vet att jag inte klarar denna termin, jag har gett upp redan innan jag startade.

 

Jag skriker efter hjälp, där mellan mina attacker av ångest & panik, mina tårar som sprutar, den irrationella irritationen, min ovilja att leva och den totala förändringen jag gjort. Det är såhär jag mått, mer eller mindre, i över ett år. Föralltid egentligen, men denna sida av mig är lika främmande för mig nu som när den startade. Nog för att det i perioder varit dåligt, men jag aldrig skadat de jag älskat som följd. Och jag kan inte rå för det. Det är den här enorma ilskan i mig, ett mörkt moln som far in och slukar mig.

 

Jag har försökt lösa det på alla sätt jag kan komma på. Men jag lyckas inte. Och det är väl då man får se hur värdefull man är. När alla skiter i det, i alla fall så ignorerar de och låtsats som ingenting. För det ska inte vara något dåligt att be om hjälp? Att inte alltid klara sig själv? Kanske det är det ändå. För i min värld har det alltid varit jag mot världen, jag har de senaste åren försökt riva den muren men jag anser nu att det var onödigt arbete och att det bara är att sätta igång att bygga nu.

 

Det är inte så att jag är dum i huvudet: jag orkar inte hjälpa till att rädda hela världen, och jag räknar inte med att någon främling eller vän långt borta ska göra det. Men de som älskar en kanske..? Ett försök i alla fall..? För ja, man kan vara rädd. Man kan vara så rädd att man mitt i varje långpromenad måste kissa för att man varit så orolig över att gå utanför dörren, för att göra fel, för att göra bort sig. Jag vet rädsla. Det är okej att vara rädd, och rädsla är inte rationellt. Du kan vara rädd för att hjälpa. Fast egentligen, vad kan gå fel? Ingenting som inte redan är fel.

 

Just nu, i denna sekund, kan inte jag svara på vem jag är. Jag kan inte svara på vad jag vill, vad jag älskar eller varför jag gjort vissa val i mitt liv. Just nu känner jag inte mig själv. Jag är en främling i min egna kropp. Fånge i någon annans mörker. Förtvivlad och bortkommen. Eller bara ett skal.

 

Jag funderar ibland på om jag verkligen existerar. Jag drömmer om att detta är en dröm. Kanske är jag bara 5 år gammal och ligger i min säng, ser vilka vägar jag inte ska ta. Kanske är jag bara någon annans dröm, en fantasi i en främlings hjärna. Kanske är jag en saga, men vad vore det för usel saga?

 

Tänker på W. Hur elak jag kunde vara mot honom. Jag menade det inte. Kunde inte rå för det. Jag gör samma sak mot Tink, men jag kan hantera det bättre den här gången. Det blir värre med tiden, märker jag. Och jag kan inte gå med på det. Måste göra ett val. Men jag kan inte leva utan hundarna, det är inget val. Även om jag inte vet vem jag själv är just nu så är det en sak jag alltid vet: hundarna är mitt liv, mitt allt. Jag är antagligen för fäst vid dem, men utan dem kan jag inte andas. När jag tittar på dem kan jag inte längre se kärlek. Det är tomt. Svart. Men i tystnaden, när allt blir lugnt och jag kan andas igen...då känner jag det.

 

Min hals blöder. Den skriker. Jag är tung. Fingrarna är fulla av jord; vart har ni grävt? Mina byxor är blöta och strumporna har konstiga gråa fläckar. Vad var jag nyss? Vem är jag nu? Det klarnar upp, för nu, för ett tag, en timme....